- Project Runeberg -  Historietter /

Author: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Gycklaren

I går skymtade ett bekant ansikte förbi mig på gatan. Det var blekt och hade ett trött uttryck, men dragen voro skarpa och markerade.

Jag kände icke hans namn. Jag var säker på att jag hade sett honom någon gång, kanske för mycket längesedan, men jag kunde icke erinra mig när eller under vilka omständigheter. Hans ansikte hade väckt mitt intresse utan att jag kunde förklara varför, och jag grävde fram alla slags gamla hågkomster ur mitt minnes skräpkammare för att söka identifiera honom, men förgäves.

På kvällen var jag på teatern. Där återfann jag honom till min överraskning på scenen, i en biroll. Han var endast lätt maskerad, jag kände genast igen honom och sökte efter hans namn i programmet. Jag fann det, men det var mig obekant. Jag följde med spänt intresse hans spel. Han föreställde en stackars dum och löjlig betjänt, som alla hade till narr. Rollen var lika eländig som stycket, och han spelade den inlärt och konventionellt; men hans röst fick i vissa tonfall en bitter och vass klangfärg, som icke hörde till rollen.

De ringde för mitt öra, dessa tonfall, ännu sent på natten, då jag gick av och an i mitt rum. Och med deras hjälp lyckades det mig slutligen att gräva upp den erinring, med vilken han hörde samman. Jag fann, att vi hade varit skolkamrater; men han var många år yngre än jag. Då jag gick i högsta klassen, gick han i en av de lägsta.


När jag gick i översta klassen i skolan, stod jag en dag i fönstret mot slutet av en frukostrast. Rasterna i skolan hade för mig sin alldeles särskilda spleen: jag kunde icke taga mig något för. Jag visste, att jag icke kunde min läxa, och gitte icke läsa över den. Den smula oro jag kände för den kommande lektionen dövades alltid av en större, av oron för livet, av den naglande förkänslan av att de dagar som väntade skulle bli lika tomma och meningslösa som de dagar som gått...

Så gick jag av och an med händerna i jackfickorna och kunde icke göra något, och emellanåt stannade jag vid fönstret, som stod öppet. Medan jag stod där, fängslades min uppmärksamhet av ett egendomligt uppträde, som just försiggick nere på gården, strax nedanför fönstret. En liten gosse i en av de nedersta klasserna, ett barn på tio eller elva år, låg utsträckt på ryggen, omgiven av en mängd andra gossar i en ring. Deras ansikten, de flestas åtminstone, hade det uttryck av elak nyfikenhet, som barn och obildade icke förstå att dölja. En liten bredaxlad pojke med utstående kindknotor, som gjorde intryck av att vara mycket stark för sin ålder, stod innanför ringen med ett spö i handen.

- Du är min slav, sade han till gossen på marken, är du inte? Säg: "Jag är din slav!"

- Jag är din slav, svarade barnet utan att tveka; det hördes, att det icke var första gången han sade det.

- Res dig, kommenderade den andre.

Gossen reste sig.

- Härma B., hur han ser ut, när han kommer in i klassen.

B. var en lärare, som gick på kryckor. Gossen gick ett par steg utanför ringen, som öppnade sig för att giva rum; därefter gick han tillbaka in på den improviserade scenen och utförde därvid med armar och ben samma rörelser som en man som går på kryckor. Han gjorde sin sak mycket bra; illusionen var fullständig, och åskådarna jublade, men den lille skådespelaren stod allvarsam. Han hade ett litet blekt ansikte och svarta kläder, kanske hade han nyligen förlorat sin far eller mor.

- Skratta! kommenderade den andre med en lätt snärt av spöet, som han hade i handen.

Gossen försökte lyda, men det gick icke lätt. Hans skratt lät tillgjort i början, men det dröjde icke länge, innan han lyckats skratta sig in i ett verkligt, fullkomligt naturligt skratt, och han vände sig därvid mot sin "herre", som om det var åt honom han skrattade. Men denne längtade redan efter att låta sin slav visa nya konster.

- Säg: "min farscha är ett förbannat suggskaft".

Gossen såg sig omkring i kretsen med en hjälplös blick. Då han såg, att ingen gjorde min av att vilja hjälpa honom, och att alla tvärtom stodo i spänd förväntan på något riktigt roligt, sade han så lågt han vågade:

- Min farscha är ett förbannat suggskaft.

Det blev ett gränslöst jubel.

- Skratta! -- Gråt!

Barnet började härma gråt, men han kom också nu in i den sinnesrörelse han var befalld att låtsas. Gråten stockade sig i halsen på honom, och han grät verkliga tårar.

- Låt honom vara, sade en äldre gosse i ringen, han gråter ju riktigt.

Och i detsamma ringde skolklockan.


Några dagar senare sprang han förbi mig på vägen från skolan. Jag märkte att hans jacka var uppsluppen i ryggen.

- Vänta litet, sade jag till honom, din jacka har sluppit upp i ryggen.

- Nej, sade han, den har inte sluppit upp, de ha skurit sönder den med en pennkniv.

- Ha de också smutsat ned den här boken för dig? frågade jag.

- Ja, de ha lagt den i rännstenen.

- Varför äro de så elaka mot dig?

- Jag vet inte. De äro starkare än jag.

Han kände icke något annat skäl. Men det var väl icke det enda; det måste ha funnits något hos honom, som retade dem. Jag såg på honom, att han icke var som de andra. Undantaget, avvikelsen retar alltid barnen och pöbeln. En skolgosses excentriciteter straffas av läraren med en välment förmaning eller ett torrt och gubbsatiriskt löje; men av kamraterna straffas de med sparkar och knuffar och blodig näsa, med sönderskuren jacka, mössan omsorgsfullt lagd under en takränna och vackraste boken kastad i rännstenen.


Han är alltså skådespelare nu; det var väl i det närmaste predestination. Han talar nu från scenen till en stor publik. Det vore eget, om han icke en gång skulle slå igenom; jag tror, att han har begåvning. Kanhända kommer han då så småningom att förvandla sitt undantag till ett paradigma, efter vilket andra försöker böja sig som beskedliga regelbundna verb.


Project Runeberg, Mon Dec 25 13:22:35 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/histrett/17.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free