- Project Runeberg -  Historietter /

Author: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Mardröm

Jag drömde i natt.

--- En ändlös fil av rum; höga rum, tysta rum. Det var tomt och ödsligt överallt - tjockt av damm över möbler och paneler - löjliga gamla gravyrer på väggarna. Det är en dov tystnad, en tystnad som av domnad hörsel; jag anstränger mig förgäves att uppfånga något ljud från grannskapet. Det är så bortglömt och så övergivet: jag börjar göra mig en föreställning om någon mycket rik man, som äger så många herrgårdar och slott att han icke kan minnas dem alla, och detta har han glömt. Kanhända också, att han börjar bli gammal och minnesslö... Men jag själv, vad gör jag här, och hur har jag kommit hit? Det har jag glömt. Och jag, som just hade någonting så viktigt att uträtta inne i staden, ehuru jag icke längre minns vad... Och det är en egen, gulaktig halvdager. Det är ju mitt på förmiddagen, hur kan det vara skumt?

Skymningen gör mig ängslig.

Jag anstränger mig att urskilja föremålen i våningen; jag försöker känna igen mig. Det förefaller mig nämligen att jag har varit där förr, många gånger, och att jag borde vara hemmastadd; men det är mig omöjligt att reda ut mina minnen. Det är en känsla av samma slag som då man letar efter ett namn, en term, ett uttryck, som man kanhända många gånger har använt; man har det på tungan, tycker man, men man finner det icke.

--- Rader av stela, högryggade stolar. Ett gammalt klaver visar tänderna långt inne i halvdunklet. Jag närmar mig och vill slå några ackord; men jag får icke ett ljud ur strängarna, och det är ett tjockt lager av damm över tangenterna. Det står en gammal dammig cylinderhatt på klaveret. Så löjligt: den har mina initialer i botten. Jag ser närmare på hatten. Men det är ju min egen, det är ju samma hatt som jag köpte på Fredsgatan häromdagen; hur har den kommit hit, och hur har den blivit så gammal? Och omodern har den blivit. Kullen smalnar av uppåt, och sådana gamla löjliga vida brätten!

Jag tror jag skulle vilja gråta, om jag kunde.

--- Men tyst... Någon ropar mitt namn någonstädes där långt borta.

Jag fortsätter. Har den icke något slut, denna fil av rum, kommer man aldrig till det sista, finns det ingen utgång?

Ännu en gång mitt namn. Det måste vara i närheten, här i våningen måste det vara. Jag vill skynda på, jag vill springa; men benen känns så tunga under mig, det är med möda jag lyckas släpa mig fram.

Detta måste vara det innersta rummet. Det är runt eller åttkantigt, det är ett tornrum. Men det har ingen utgång. Alltså tillbaka samma väg genom alla de tomma rummen.

Tredje gången mitt namn!

Vem ropar, vem ropar? Där i hörnet är det; längst inne i skymningen. En bred säng med tunga draperier. En gammal man med vaxgult ansikte ligger och stirrar på mig med stora, matta ögon, blanka som glas --- som glas---.

Varför ligger den gamle mannen här så ensam och så glömd? Varför ligger denne gamle man...

Jag känner mig stel i alla leder, jag har säkert blivit lam. Jag gör icke ett försök att komma därifrån. Jag kan icke ens förmå mig att släppa draperiet, som jag nyss böjde undan med vänstra handen.

Jag är ju ung, och han är gammal. Jag är jag och han är han. Och likväl är han jag.

Mannen i sängen är ju jag. Det är jag.

Och en evighet igenom stod jag fastnaglad vid sängen och stirrade på mig själv.


Nu i det fria.

Ett disigt landskap med blekgröna åkrar, på vilka säden vajar sakta liksom av sig själv, ty jag känner ingen vind blåsa; det är stilla som om natten.

Jag gick och tuggade på ett strå och tänkte på ingenting. Vägen slingrade vit och smal mellan åkrarna. Säden stod manshög på ömse sidor.

Med ens hörde jag någon kvida och jämra sig i närheten. Jag gick vidare, någonting mittemellan rädd och likgiltig, och försökte inbilla mig själv att jag ingenting hört, att det berodde på något misstag.

Men jämmern tilltog, och nu var det alldeles brevid. Jag kunde icke gå vidare. Benen ville icke bära mig. Jag hade en förnimmelse av att det väntade mig någon pinsam episod, som jag till på köpet upplevat någon gång förut, för länge sedan.

Jag böjde undan säden. Där låg en gammal man på marken och kastade sig kvidande av och an. Jag kände icke igen honom, jag kunde icke påminna mig att ha sett honom förr. Jag tog honom under axlarna och hjälpte honom upp i sittande ställning. Ett ögonblick satt han tyst i mina armar, med hängande huvud och stela ögon; men i ett nu skrek han till - genomträngande, förfärligt - vred sig ur mina händer och föll till marken, tung och styv som en stock.

Jag såg mig omkring och märkte förvånad att jag icke var ensam; det stod en massa människor runtomkring och skrattade åt mig. En fetlagd äldre herre, som såg mycket välmående och gemytlig ut, slog sig på knäna och skrattade, så att han blev alldeles eldröd i ansiktet.

Jag var häpen och ond. Jag kunde icke alls förstå vad de skrattade åt. Då kom jag händelsevis att kasta en blick på den döde, som låg stel och tung på marken med de glasblanka ögonen stirrande tomt ut i luften.

Det var ju jag - jag - jag -.


Project Runeberg, Thu Dec 28 12:11:08 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/histrett/18.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free