Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blir genom dem heriligl, njutningsrikt och skönt. Den
flyende stunden likasom gtadnar. omgifven af Hivets
oför-gungliga glans. Men den dröjer dock icke längre än
annars, och när den flyr, tager den herrligheten med sig.
Det stora, sublima hoppet trängde in i ögonblicket ooh
förherrligade det, men eröfrades deraf och försvann. I
ynglingens bröst segrade det närvarandes kärlek; ofVer
framtidens, ögonblicket, ätunden, tiden öfver evighetens
kraft, och hans återstående lefnad blef derföre icke en
tiden oupphörligt besegrande uppenbarelse af
mensklighe-tens eviga inre, utan en följd af ögonblick, dem ej
något högre gemensamt mål förenar till ett helt, och på
ganska få af dessa faller någon stråle af den verkliga
glädjens sol; Öfver de flesta hänger missnöjets,
saknadens, sorgens kalla och mörka töckenslöja. Dessa
yng-lingahjertan likna rosen. Konstiga medels öfverrelning
gaf åt dennas blomning yppighet och prakt, prakten
fägnade ögat men förebådade ingen framtida frukt och,
sedan blomman snart fallit bort, lockar den qvarvarande
föraktade, nakna och onyttiga qvisten ej mer någon
å-skådares blick. Men är då ynglingaglädjen så vådlig?
Kan den ej njutas i dess fulla och rika mått, utan att
qvarleiuna ett ödelagdt inre? Jo visst! Men den får ej
sökas och dyrkas såsom lifvets högsta mål. Den måste
vara det oskuldsfulla, det sin första kärlek troget
bevarande hjertats omedelbara* uttryck, en ”Tochler aus
E-lisitiinför att både uppenbara och vidniagthålla den
själens innersta helsokraft, som ger spänning äfven åt
den veka förmågan, och gör menniskan fri och oberoende
af yttre omständigheters nedtryckande magt. Ju mer
glädjen utgår ur denna sin inre lefvande rot, ju
kraftigare verkar den till utveckling af menniskans sanna
varelse. Ju mer åter den hemtar sin näring utifrån, deftto
mer vänder den sig sjelflörstörande emot sin inre grund
och förbereder sin egen framtida undergång. Ynglingen
måste lefva i framtiden., åtminstone i sin egen, an nar«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
