Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själen, just genom sitt eget lidandes eldprot erhåller kraft att befria
sig ifrån sitt förtryck och upplyfter sig på meditationens
euglavin-gar till tankens högre rymder, der det inre ljusets och
öfvertygel-sens skänk blir hans mödors lön och innehåller en mångfaldigt
dyrbarare lycka, än den som kan vinnas genom den blott yttre
handlingens alla triumfer. Den, som åter har en sådan erfarenhet, har
skäl att tacka Gud just för det, hvilket menniskor i allmänhet anse
såsom en olycklig brist, emedan det för honom varit det djupast
ingripande uppfostringsmedel, — och han bör äfven skatta för en lycka,
om de tvångsanstalter, genom hvilka menniskor för uppfostrans
ändamål så hurtigt ingripa uti barndomens och ungdomens andliga
lifsprocess, icke fått tillfälle att i drygare mått störa hans inre
utveckling.
Med denna min klumpighet, ovighet och oduglighet för
kroppsliga lekar och göromål, förenade sig naturligtvis ett själstillstånd,
som var inåt vändt, grubblande, drömmande, besynnerligt Jag
var tankspridd, svarade på frågor, som gjordes mig, antingen
bak-vändt eller alldeles icke, och, ehuru det i allmänhet gick ovanligt
lätt att öfverläsa mina lexor, var det understundom alldeles
omöjligt emedan mina tankar irrade ikring på andra håll. Jag satt
ofta och stirrade framför mig, nästan medvetslös af min omgifning.
Pappa kallade mig för »sturil,« och betraktade mig, såsom jag sedan
fick höra, ofta med bekymmer. Jag vandrade, så liten jag var,
ofta ut för mig sjelf, längsefter Dalelfvens vackra stränder, på
ängar och gärden, grubblande, drömmande, anande. Jag minnes lifligt
ett par aneedoter ifrån denna min barndoms grubbelperiod, som
hafva någon vigt i afseende på min sednare lefnad och det roar
mig att heTätta dem. Jag hade en dag ströfvat omkring på detta
sätt någon stund och skulle gå hem, emedan middagstimmen var
inne och i mina föråldras hus var ordningsdisciplinen sträng. Men
utmed gårdesgården vid trädesgärdet fick jag se en syn, som grep
mig djupt Uti en pöl låg nämligen ett stort svinkreatur och solade
sig i dyn. Jag tyckte detta vara en bedröflig och oanständig
ställning och fattades af en stark nitälskan, att förmå kreaturet att
stiga upp. Jag grep till en så stor stör, jag kunde lyfta, och stötte
på svinet allt hvad jag mägtade, flitigt hojtande och ropande. Att
klifva öfver gärdesgården, för att komma kräket närmare, och gifva
större fart åt mina uppmaningar vågade jag icke, och således låg
svinet qvar ihärdigt trotsande mina bemödanden och svarade mig
endast då och då med ett grymtande: >äh!> Min nitälskan var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
