Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock sä ibfirdig, att jag glömde middagen och kom ej hem förr än
tiden för densamma var längesedan förbi Mitt uteblifvande hade
väckt bekymmer, och mina bröder voro redan fårdiga, att anställa
skallgång etter mig. Sedan jag uppburit min behöriga portion af
bannor, och jag fött anföra den egentliga orsaken till mitt
dröjsmål, utbrusto alla, till och med pappa sjelf, i ett högljudt skratt
Men jag grät i stället med så strida tårar, att pappa omsider fann
anledning att trösta mig, försäkra mig om förlåtelse o. s. v. Jag
svarade då: »jag gråter icke öfver bannorna, utan öfver att suggan
ligger qvar i pussen ännu.» Det låg något naivt och bestämdt nti
detta svar, som hastigt verkade på pappa. Han steg upp och sade
med stark stämma till mina skrattande bröder: »tyst, pojkar, det
är bättre att köra svuret npp nr dyn, än att lägga sig dit sjelf!»
Sällan har jag hört något, som så djupt genomgripit mitt inre, som
dessa faderliga ord. Mina tårar stannade af och jag såg upp till
min faders stränga ansigte och skarpa blixtrande ögon med den
varmaste tacksamhet Det måtte då hafva legat något älskeligt i
min uppsyn, ty pappa fattade uti mig, lyfte mig upp i sin famn
och kysste mig. Det var första gången detta hände mig, och det
verkade i sanning förvandlande på hela mitt inre väsende. De
faderliga orden skulle kunna passa till ett måtto på min
lefvernes-beskrifhing. Deras inre mening har stått klar för min tanke, i alla
lifvets förhållanden, i pröfningens och frestelsens stunder, och emot
oupphörliga förebråelser, som göras mig för intolerans och hårdhet
emot dåligt folk, har jag icke något bättre svar att gifva än det
som innehälles i dem.
Utanför Dalelfvens mynning omkring */» mil ute i hafvet låg
en sandrefvel, på hvilken stod en stor längesedan förtorkad ek, på
hvilken hafsstormen icke allenast förstört löf och grönska, utan
äfven afskalat barken, så att den kala, nakna stammen med några
fö grenar stod qvar i hvitgrå, spöklik skepnad. Då himlen var
klar och solen sken starkt på denna ödsliga trakt, blänkte sanden
såsom guld och den gamla eken återgal ljusets strålar i silfverglans.
Då jag ifrån ett torp, som hette Åminne och låg nära elfvens
utlopp, betraktade denna sandrefvel, förekom den mig såsom outsägligt
skön och rik. Den var min barnsliga phantasis Eldorado, fullt af
underbara, blott dunkelt anade herrligheter. En fiskare, som hade
något att göra i trakten deraf, lät omsider ötvertala sig att taga
mig med sig dit Det är mig åter alldeles omöjligt att beskrifva
den förförligt djupa känsla af förödelse, som genomgrep mitt varmt
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
