Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som genomgår och ännu till en stor del bestämmer
naturforskningen och består deri, att menniskan emanciperet sig ifrån naturens
magt, och förvridit dess anlete, så att den, som verkligen vill
komma till dess kunskap, måste vända sig bort ifrån menniskan och
den del af den organiska veriden, hvilken hon vårdar, och i stället
rigta sin forskning på den sida deraf, som ännu fortfar i sitt vilda
och naturliga skick. Om jag adopterade denna grundtanke, skulle
den blifva ett dödshugg på det egentliga motivet till det val, jag
gjort af mitt lefnadsyrke. Jag måste således antingen förändra detta
eller ock bekämpa och öfvervinna den åsigt, som i denna stund för
mig förkunnades af ufven, menniskohataren och Treviranus. Det är
väl onekligen sannt, att menniskan på den ståndpunkt, utvecklingen
af vårt slägte hittills uppnått, utgör en protest emot naturen, i följd
hvaraf hennes diktan och traktan i nästan alla hennes företag gå
ut på att kufva denna, och hon betraktar sin egen bättre varelse
äfvensåväl som sitt slägtes historia icke såsom Guds och naturens
utan såsom sitt eget verk. Men oaktadt denna sin sjelfviska
afvi-kelse ifrån sin varelses inre grund och ursprung, fortfor dock
menniskan att i sin högsta tendens och bestämmelse vare Guds beläte,
den förnämsta uppenbarelsen af hans skapande verksamhet på
jorden. Men detta kan man först då se tydligt och klart, då genom
sjukdomens sjelfiörstöringsprocess förgängelsens magt öfver allt hvad
menniskan kallar för sitt blir fullständigt ådagalagd. Det växer vid
grafvens brädd tvenne sköna blommor, som utgöra den högsta
uppenbarelsen af lifvets heliga inre; den ena är tillfriskningen och den
andra det starka hopp, som i dödsstunden upplyfter menniskan öfver
sig sjelf. Det är genom att klart och fullständigt uppfotta denna
uppenbarelse, som menniskotanken kommer till den verkliga
åskådningen af lifvets idé, och genomträngd deraf, kan se dess
bekräftelse inom alla naturens områden och ana den i verisbyggnaden eller
varelsens skenbart bestående sublima form. I följd häraf måste
medicinen, om man uppfattar dess theoretiska betydelse, skattas såsom
naturvetenskapens högsta forskningsark Detta var i ynglingens själ
en stark och mägtig aning och så väl i den mognads mannens som
i gubbens, en fast och säker öfvertygelse, hvilken icke skall
upphöra förr än med lifvet
När jag nu i minnet återlifvar denna i yttre afeeende
obetydliga men i afseende på min inre utvecklingshistoria betydelserika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
