Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af mitt lif så, att jag vid 21 års ålder, då jag skulle tråda ut i
veriden, kunde kalla mig för en i yttre afseende oförderfVad yngling.
Jag vet väl, att denna yttre verkhelighet i hufvudsaken betyder just
ingenting, men man bår dock skatta den såsom en lycka. Mitt
inre var långtifrån rent och ädelt, men jag kunde dock uti det
ifrågavarande afseendet skilja emellan ondt och godt, och afsky det
förra, ehuru jag hade skäl att bäfva för dess frestelser samt högt
uppskatta det sednare, ehuru den emot ett bestämdt föremål rigtade
kärleken, som ensam förmår åt denna hyllning gifva trohetens kraft,
ännu hos mig icke vaknat Jag känner huru hård den genomgångna
striden varit och har således fullt skäl, att med fördragsamhet
be-dömma dem, som ej förmått uthärda den utan fall. De mägtiga
ord, med hvilka frälsaren bestraffade de skenheliga: »Den af eder,
som är ren, kaste på henne den första stenen >, förkrossa
öfvermo-det hos mig, såsom de båra göra det hos alla, ty ingen är ren.
Men så snart den fallnes tänkesätt derigenom blifvit så förändradt,
att han icke mer afskyr det onda, utan med full hängifvenhet både
i tanke och gerning lyder dess frestelser, har för lifvet en verklig
förnedring rotfästat sig i hans bröst, som beröfvar honom all
verklig duglighet för det godas tjenst. Den trohet och det
uppoffrings-nit, hvilka denna tjenst fordrar, kunna lika så litet hos honom
finnas, som den själens lyftning, utan hvilken ingen verklig och djup
åskådning af den högre och eviga sanningen kan uppkomma. Emot
de förfärliga menniskor åter, som använda både kunskapsodlingens
sophistiskt förvridna läror, och poesiens blommor, för att deraf
tillverka och utsmycka de frestande dæmonernas masquer, hyser jag,
de må heta Byron, Goethe, Rousseau, Ariosto eller hvad som helst,
ett alldeles oförsonligt hat, och emot den stränga dom, hvilken just
öfver dem frälsaren förkunnat, då han säger: »Den som förargar en
af dessa små, honom vore bättre att en qvamsten vore bunden vid
hans hals och han sänktes ned i hafvets djup», skall deras
oräkneliga läsares vämjeliga pris icke kunna skydda dem.
Det som vid denna tidpunkt af mitt lif var en särdeles
be-dröflig sak var att utöfhingen af mitt valda lefnadsyTke förekom
mig motbjudande. Det både vämjeliga, bedröfliga och jemmerfulla,
som utgjorde hufvudsaken inom dess verkningskrets, det ytterligt
tröttsamma och ifrån tankens allvarligare ansträngningar afledande
uti dess utöfhing, den mångsidiga beröring med menniskor af alla
slag och deras flerfaldiga, småaktiga förhållanden, som dermed hade
nödvändigt sammanhang, utgjorde ett helt, som för min föreställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
