Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göra det påståendet, att hvarken mannahjertat kan vinna fullkomlig
styrka att vara troget i det godas tjenst, eller tanken rigta sin
sökande forskning emot sanningens verkliga mål, utan att på fullt
allvar hylla den qvinnliga kärlekens magt
Sommaren 1814 tillbringade jag hufvudsakligen i Celle, der
ett af den återtågande arméens större nederlagssjukhus var förlagdt
Dessa månader voro icke särdeles trefliga. Min nyss till full kraft
utvecklade kärlek genomträngde väl min phantasi och uppfyllde den
med ljusa framtidsbilder, men den deraf blott ofullkomligt besegrade
reflexionen fördystrade dem med djupa bekymmer. Dock lefde i mitt
minne, skyddad af from förtröstan, en djup aning att min framtids
öden skulle kunna innehålla en försoning emellan min ånyo
uppvaknade studiihåg och min varma kärlek till Charlotte. Uti de
lysande rum, jag i slottet bebodde, och som utgjordes af den
olyckliga Drottning Mathildas våning, var en basrelief på en kakelugn,
som föreställde det vackra Hannoverska vapnet: en häst i
sträckande galopp, med devisen: Numqvam retrorsum. Jag
betraktade denna bild ofta och närde derigenom min öfvertygelse, att ett
ihärdigt sträfvande till ett stort och heligt mål, utgör lifvets kraft
och väsende. Sic itur ad astra, — så uppnår menniskan det eviga,
hvars sökande upplyfter henne öfver tiden och omständigheterna.
Min längtan till Charlotte gjorde mig dock hemsjuk, och min
om-gifning på stället understödde denna känsla. Utom soldaterna på
sjukhuset voro endast tre Svenskar qvar i Celle.
Sjukhusdirektören H. samt Lieutenanterna T. och v. K. Den förste var en
ytterligt usel och föraktlig menniska och de sednare obetydliga.
Tyskarne åter voro, efter det freden inträdt, särdeles odrägliga.
Kriget hade hållit deras tänkesätt i en ädel spänning och det
förtryck, de så länge lidit, fordrade rättvist deltagande af alla
välsinnade. Nu åter efterträddes den förra klagovisan af det mest
oförskämda och vämjeliga skryt, och den jargon de sedan fört emot sina
hjelpare, i synnerhet emot Carl Johan, böljade redan då. Jag hade
således icke något umgänge, utan jag sysselsatte mig under mina
lediga stunder med läsning, i synnerhet af poetiska skrifter. De
förnämsta ibland dessa voro Scblegels öfversättning af Shakspeare och
Jean Pauls Titan. Den sednare gjorde på mig ett djupare intryck,
än jag då ännu af någon poetisk författare erfarit. Den spridde ett
rosenskimmer öfver verlden, som ännu icke försvunnit ifrån min
förbleknade phantasi. Deremot läste jag äfven Goethes Wilhelm
Meister, och fann den tråkig och låg, och detta omdöme har bibehäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
