Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mänhet rigtigt begripen, skalle dock derigenom bristen på de
cathol-ska institutionerna fullständigt kunna ersättas.»
Denna hans berättelse återlifvar, då jag nu sätter den på
papperet, ett annat högtidligt och skönt minne ifrån min ungdom, och
jag vill här intaga berättelsen äfren derom, ehuru det egentligen
icke hör till ämnet En yngling, som äfren af min far blifvit
beredd till sin första nattvardsgång, begick vid 19 års ålder en stöld,
blef ertappad, sakfälld och straffad. Söndagen derefter skulle han
undergå den offentliga kyrkoplikten och inställde sig derföre dagen
förut på förmiddagen hos min far, för att dertill beredas. När han
kom, såg han butter och stursk ut men efter att hafva varit tvenne
goda timmar inne hos pappa, gick han bort med ett alldeles
för-ändradt utseende. Folket berättade om honom, att han lidit sitt
straff med stolt sinne och icke låtit höra det ringaste klagoljud;
men nu var hans utseende alldeles förvandladt och hans ansigte
badadt i tårar. Vid middagen derefter var gubben tyst och hade
en särdeles sträng och allvarsam uppsyn, men innan måltiden var
slut, steg han hastigt upp ifrån bordet, gick i ett annat rum och
brast ut i en häftig gråt. Om söndagen förrättade han sjelf den
olycklige ynglingens intagning. Under det han föreläde bonom de
frågor ritualen innehåller, var hans uppsyn sträng och verkligt
vördnadsbjudande; men då han sade slutorden: »gack i frid och synda
icke härefter», antog hans ansigte ett nästan underbart uttryck af
mildhet Han höll derefter ett tal, som onekligt är det yppersta
jag någonsin hört i talareväg. Han vände sig först till den
olycklige ynglingen och yttrade väl några varnande ord, men han tala-
de hufvudsakligen till uppmuntran och tröst och om rikedomen af
Guds barmhertighet och dess allmagt, att åter förvandla syndarens
innersta till det godas kärlek, och han gjorde det tydligt och klart
men tillika med evangelisk inspiration och verkligen sublimt
Sedan vände ban sig till församlingen, och då var han i sanning
öf-verträffande. Han uppmanade dem att emottaga den ångerfulle med
ehri8tlig kärlek, att förlåta honom hans brott och glömma skymfen
af hans straff. Han upprepade med djup rörelse Frälsarens ord:
»Det varder glädje i himmelen öfver en syndare, som sig bättrar,
mer än öfver nio och nittio rättfärdiga, som ingen bättring behöf-
va», och då han slutligen erinrade dem, att han några år förut
hade fört fram denna yngling jemte hans jemnåriga till Herrans
altare och sagt: »Herre, bär är jag och barnen, dem Du mig
gif-vit hafver», och bad dem med sina böner understödja honom nu,
s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
