Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock icke på det sätt bon trodde. Emellertid rörde mig detta minne
djupt, icke blott såsom ett uttryck af hennes personliga moderliga
kärlek till mig, utan äfven såsom ett vittne om huru varmt hennes
nästan manliga, såsom för strängt och allvarligt af mången bedömda
hjerta verkligen var. Välsignelse öfver hennes vördade minne! Min
lar hyste för sin andra hustru djup högaktning, varm tillgifvenhet
och hjertlig tacksamhet, men sin kärlek kunde han icke gifva benne,
ty den tillhörde den aflidna. Efter det han andra gången hlef
enk-ling, upplågade denna kärlek starkare än förr, och han talade
alldeles för ofta och för mycket derom. Men i värmen af denna
återuppvaknade kärlek, uppväxte hos honom en längtan efter ett
yngre föremål för en ny utvecklingsform af densamma, i följd
hvar-af han flera gånger beklagade sig öfver att ej äga en dotter.
Han gjorde ett par försök att taga en yngre flicka i sitt hus och
behandla henne såsom fosterdotter, men dessa försök misslyckades
alldeles. Han öfvertalade min bror Daniel, som vistades hemma
och var församlingens vice pastor, att gifta sig, men icke heller
med hans val var han nöjd. Omsider blef dock denna hans
längtan tillfredsställd. Vid sitt sista afsked ifrån mig, yttrade han:
>Du är mycket lycklig. Din Charlotte är icke qvick, råsom din mor
var, men i allt annat hennes jemlike, och för att vara alldeles
upp-rigtig, erkänner jag att, ehuru din mor var ädel och god, var hon
likväl icke rå fullkomligt som Charlotte fri ifrån allt hvad som kan
kallas nyck- eller sjelfklokhet Jag älskar derföre den sednare mer
än numera någon annan på jorden, mer än dig och mina öfriga
söner.» Charlotte återbesvarade hans faderliga kärlek, såsom en
verklig dotter. När vi året efter hans död, besökte Sverige och
kommo i trakten af St Skedevi prostgård, der min bror Gabriel då
bodde, föll Charlotte i gråt Då jag frågade henne efter
anledningen dertill, svarade hon: »Jag kommer ihåg pappa. O, Gud!
hvilken glädje skulle det icke vara, om han ännu lefde och vi ännu
engång fingo träffa honom.» Hon lutade sig emot mig och grät
bittrare än jag någonsin sett henne göra förr. Äfven här finner
jag således med tacksamhet huru försynens välsignelse åtföljde vår
förening. Genom den förvärfvade jag åt min far på hans gamla
dagar en älskande dotter och åt Charlotte, som icke mindes sin egen,
redan i hennes späda år bortgångne Mer, ett värdigt föremål för
hennes dotterliga kärlek.
Då jag återkom ifrån kriget, var min for, såsom sagdt både
enkling och besvärad af obotlig’ sjukdom. Han var dessutom nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
