Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag blifvit uppförd på företa rummet af det sOkta professorsförelaget,
gjorde mig föga glädje. Jag kände mig nämligen oförmögen af de
ansträngningar, som fordrades af bestämmelsen att inför ett
upp-vexande slägte vara tolk af lifvets och dödens, för mig då mer än
förr fördunklade, hemligheter. Jag böljade grubbla på min framtid,
och tänkte allvarligt på att ändra mitt lefnadsyrke och blifva prest,
men äfven dessa tankar voro svaga och vacklande. Under detta
tillstånd af ett nästan ödelagdt inre, kände jag mer än någonsin
annars under min lefhad behof att söka dissipation genom umgänge
med andra menniskor. Men med hvilka skulle jag umgås? Inom
familierna hade jag inga eller högst få bekantskaper, och dessutom
hade jag för detta umgänge, som hufvudsakligen består uti att
af-lägga visiter och göra sig interessant med hvardagssqvaller och
annat ytligt prat, då såsom nu, hvarken håg eller skicklighet Jag
vill ej härigenom förneka detta slags umgänges värde och mågtiga
inflytelse till sedernas både hyfsning och mildring, utan säger blott,
att jag derför har och än i dag bibehåller en medfödd oskicklighet
Studenternas rummellif har alltid varit mig motbjudande, och ibland
dem umgicks jag endast med medici, till hvilka mitt hjerta alltid
haft en mystisk dragningskraft Ibland dessa voro flera älskvärda
unge män: Holmgren, Wendt, Thelning, Lindbom, Bågenholm,
Ekelund m. fl. och jag minnes dem ännu på mina, gamla dagar med
varm tillgifvenhet Esprifn hos denna corps var väl på långt när
icke eleverad, men dock i allmänhet god och vida upphöjd öfver den
character, den antog under de påföljande 11 åren, och med hvilken
jag sedermera fick göra en bedröflig bekantskap. Den man, till
hvilken jag framför alla andra önskade att komma i ett förtroligare
förhållande, var Geijer. Han stod då på höjden af sin ära. Han
hade både i poetisk och prosaisk form uttalat de mägtigaste och
allvarligaste ord, som någonsin blifvit af någon Svensk man yttrade
till väckelse af religion och fosterlandskärlek; och hans inflytelse på
tänkesättet var stark och genomgripande. Jag hade året förut gjort
hans personliga bekantskap, och jag försökte nu att närma mig
honom icke såso vänm eller jemnlike, utan såsom verklig lärjunge.
Detta lyckades mig väl icke, men jag förlorade likväl icke då den
veneration jag fattat för denne märkvärdige man. Det var åter en
annan man, som icke heller saknade sin märkvärdighet, ehuru den
var af en vida ringare art, med hvilken jag kom i en förtroligare
bekantskap, och så förtrolig, att vi de sednare månaderna af min
vistelse i Upsala bodde tillsammans, eller rättare, han bodde hos mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
