Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
numera mindre ett uttryck af saknad och sorg än af tacksamhet,
vördnad och hopp.
I böljan af September flyttade vi öfver till Finland. Når jag
nu blickar tillbaka på oss, sådana vi då voro, kan jag icke
underlåta att yttra, det jag för ett sådant par, om jag någonsin finge
se det, skulle hysa ett djupt deltagande. Vi voro begge unga. Jag
nära 27 år och hon ännu icke 23. Vi voro oerfarna, ty den
umgängeskrets, inom hvilken hon genomlefvat sin ungdom, var
tem-ligen inskränkt, och en djupare erfarenhet af lifvet hade hon
för-värfvat blott genom förbindelsen med mig, vården af sin mor vid
heunes dödssäng, förhållandet till Crælius och den nyss förvärfvade
bekantskapen med min far. Jag deremot hade egentligen
uppehållit mig vid universitetet och i fält, och det är just icke der man
lär sig hvad godt och skickligt är. Min erfarenhet åter hade
hem-tats i studerkammaren och på sjukhuset. Af hvad man egentligen
kallar verlden visste vi båda knappt något Vi voro fattiga, ty hon
hade ingenting och jag endast skulder och några luntor. I denna
ställning skulle vi flytta öfver till ett alldeles fremmande land, der
vi hade inga vänner och jag endast några få nyss förvärfvade
bekantskaper. Jag skulle der emottaga en befattning, som var stor
och betydelserik, men hvilken jag var uti intet afseende vuxea Men
vi voro rika i kärlek och hopp och ungdomens glans med alla sina
rika aningar och förhoppningar hvilade öfver vår framtid, hvarvid
de bekymrens moln, som deijemte lägrade sig framför densamma,
icke hade magt att undanskymma den.
Då vi foro genom Åländska skärgården, var det natt och starkt
månsken. De många dervarande nakna klipporna antogo de
phan-tastiska skepnader, som äro vanliga i månens ljus, och i synnerhet
sågo deras skuggor ut såsom andeväsenden. Hafsvikarna voro
besådda af månens strålar med otaliga stjernor, och ifrån vågorna»
sqvalpning och suset i tackel och tåg kom det enformiga ljud, som
har en så besynnerligt stillande verkan på enslingens
sinnesstämning. Hvar och en som betraktat detta i våra skärgårdar vanliga
sceneri vet att det fyller själen med stilla, dunkla, halft
melancho-liska tankar. Jag fattade derföre min älskade om lifvet och
uppläste med full och genomgripande känsla de bekanta verserna:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
