Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hvar och en vet att läkarekonstens utöfning icke kan äga rum
i större skala, utan att man kan göra sig fri från eller mägtåg öfver
en sådan tröghetens motverkan. Den tredje af mina emot
medicinsk bildning hinderliga egenskaper, hvilka jag ej förmått
öfver-vinna, är den känslovekhet, i följd hvaraf jag af sjukdomsprocessens
phænomener erfar ytterst vidriga och plågsamma intryck. Vid
smärtans klagoton har jag aldrig kunnat vänja mig och flera af de
öf-riga symptomerna väcka hos mig en så stark både vämjelse och
förskräckelse, att jag i allmänhet skämmes för att visa eller bekänna
dem. Jag har således en bestämd afsky för det område af lifvet,
der mitt yrke befaller mig att oupphörligt vistas. Dock är det icke
blott pligtkänslans tvång, som håller mig qvar der, utan äfven ett
annat band, som är både starkare och innerligare. Så mycket jag
afekyr sjukdomen, så mycket älskar jag deremot tillfriskningen,
emedan jag känner ingen skönare, ingen mer imponerande uppenbarelse
af lifvet än denna. Icke blomningen, icke den menskliga
pubertets-utvecklingen sjelf gå upp deremot. Dessutom har äfven jag haft
tillfälle att någon gång åskåda läkarekonstens stora, nästan
underbara magt, och medvetandet af att hafva åtminstone i några fall
utöfvat denna magt har skänkt mig min lefnads ljusaste ögonblick.
Jag vet blott en art af erfarenhet, som dermed kan jemföras, och
denna åter är den, då i forskarens själ en ny tanke födes, som
sprider ljus och dag öfver hans förut nattbetäckta forskningsfält, och
måhända är känslan deraf mer hög och upplyftande, men invid den
öfverlyckliges sida står då en fruktansvärd frestare, som kan
förvandla hans ljus till mörker och hans glädjes genius till det
sjelf-dyrkande högmodets qväljande dæmon. Läkarens lycka deremot är
renare och menskligare. Den bittra erfarenhet, som i de flesta
fallen lärt honom känna sin obetydlighet, och vådan att i det
mörker, som herrskar uti den jämmems och skuggornas dal, genom
hvilken hans vandringsbana går, taga miste om rätta vägen,
skyddar honom emot högmodets ingifvelser, och den barmhertighetens
engel, i hvars tjenst han står, tager honom i menniskokärlekens milda
försonande hägn, icke blott emot sorgens och förtviflans, utan äfven
emot sjelfva glädjens och segerkänslans frestelser. Men oaktadt jag
djupt känner allt detta, vet jag dock att om min ställning skulle
så förändra sig, att jag kunde undvika medicinens utöfning, skulle
jag begagna mig deraf och måhända aldrig mera besöka någon
sjuksäng. Då jag nödgas medgifva detta och tillika tänker på dem,
som i yrkets tjenst varit fullständigt trogne och hållit ut dermed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
