Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta förestående val betraktade de samhällets samtliga olika
områden och befattningar utan kärlek och nit, endast sökande efter de
löften, som hos dessa möjligen kunde utspanas eller framkallas om
befordran, utkomst och lycka. Den verkliga brist på vördnad för
bestämmelse och skyldighet, som nödvändigt måste uppkomma ur
en sådan individualitetens sjelfviska hyllning, öfvergick hos många
till hån af nästan allt högre och vördnadsbjudande, och tidens
lättsinniga ton gjorde att hånet ofta nog bröt ut i det käckaste
be-gabberi. Ifrån allt detta vände sig min känsla bort med djup ovilja
och jag genomträngdes af ett verkligt förakt för hvad man skulle
kunna kalla »magisterbildning», ett förakt, som väl i sednare tider
blifvit något mildare och fördragsammare, men dock i hufvudsaken
fortfar och numera kan af mig fullständigt motiveras, utan att de
kunskapsarter, som genom inrättningen för denna bildnings befordran
äro sammanhopade till ett skyddsvärn för pedantismen, komma att
lida något afbräck i den aktning, de hvar och en för sig och, om
de voro ordnade efter en bättre plan, verkligen förtjena. Mitt första
beslut var således, att icke egna mig åt den philosophiska gradens
studiibana, emedan både den och dess mål förekommo mig
vämje-liga och motbjudande. Hågen för det presterliga kallet fanns väl
äfven då i mitt inre, men den slumrade och den studiibana som
leder dertill var i synnerhet då för tiden något helt annat, än att
den kunde framkalla aktning och kärlek. Dessutom måste hvar och
en, som ej för lifVet ville dömma sig till en blott tjenande
ställning inom presteståndet, söka sitt inträde der genom den
philosophiska pedantismens af mig afskydda port Men det var en annan
bildning8spher, som så mycket starkare imponerade på mig. Det
var nämligen det till sitt inre obekanta område hemlighetsfulla, der
man sökte insigt i lifvets magt och förmåga att vårda denna magt
så, att den kan segra öfver sjukdom, elände och död. Jag
betraktade med vördnadsfull häpnad det moderna æsculapiitemplets fyra
vestibuler, af hvilka blott en var ljus och glad men tre dystra och
afskräckande: laboratorium, iler man sökte kännedom af
eleroen-ternas krafter, för att i försvarstriden för lifvets rike kunna vara dem
öfvermågtig och tvinga dem till lydnad och tjenst; anatomisalen,
der man käckt inbröt inom dödens eget område, för att å ena
sidan eftersöka dess och sjukdomens dolda rötter och å den andra
fullständigt upphitta det flydda lifvets djupaste spår, organismens
ännu qvardröjande underbara byggnad; sjukhuset, der man
omedelbart ej blott betraktade utan behandlade och styrde det i sjukdo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
