Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen, och nästan endast på medicinen, ty hon hade fattat mig med
öfvermagt och följde mig öfverallt Jag kände att jag måste
tillhöra Lenne eller fä henne till min lefnads och min inre frids
hemliga men beständiga fiende. Jag kan icke påminna mig, att jag då
eller någonsin sedan vågade fatta det djerfva, mot mina naturliga
fallenheter stridande, hoppet att sjelf personligen vinna någon
särdeles stor förmåga att utöfva yrket; men jag fattade tro till
medicinen, en fast öfvertygelse om heligheten och nödvändigheten af dess
syftning och om möjligheten att nppnå det stora mål, till hvilket
denna sträfvade. Jag blef genomträngd af vördnad för dess
forskningsfält och öfvertygad att der mer än annorstädes stod att
genom flitigt arbete förvärfva verkliga kunskaper om naturen, lifvet
och menskligheten, insigt i deras väsendtliga betydelse och en icke
blott mångfaldig och rik utan älven djup och till det innersta
inträngande erfarenhet Jag hade väl icke då läst den store Cartesii
märkvärdiga ord: »Si TEspéce hnmaine peut étre perfectionnée c’est
dans la Médecine, qu’il faut en chercher les moyens», men deras
mening lefde i mitt inre såsom en stark och säker aning. Du
tycker måhända, att jag nu talar i vädret och uppgifver min
mognade mannaålders tankar såsom uppkomna redan hos den
sexton-årige ynglingen, men jag har dock talat sanning.
Medelmåttan har, i afseende på den praktiska medicinen, såsom
sagdt icke allenast utmärkt min förmåga utan äfven min
verkningskrets. Jag har, för att vara professor i praktiska midicinen,
prao-ticerat för litet Jag vet väl att många dylika professorer
prac-ticerat för mycket och derigenom blifvit dumma och tankefattiga,
emedan deras erfarenhet vant bred i stället för djup. Men det
gif-ves en medelväg emellan begge dessa ytterligheter, som är den
rätta, och jag befinner mig verkligen på minimisidan deraf I detta
afeeeude talar dock mycket till min ursäkt Endast i min ungdom,
då jag tjenstgjorde såsom militärläkare, hade jag tillfälle till
vidsträckt sjukhuspractik. Under min vistelse i Finland hade jag,
såsom du vet icke något sjukhus, och det jag här emottog, var,
till dess jag hann förändra det och försätta det i dess nuvarande
skick, ett otrefligt ruckel. Privatpractiken har aldrig för mig
kunnat vara vidsträckt ty min besvärliga tröghet oberäknad hafva dels
lärostolens omedelbara fordringar, dels studier tagit både tid och
krafter nästan helt och hållet i anspråk. Dessutom var jag i flera
är, nämligen ifrån 1834 till 1841, allvarsamt sjuklig, och kunde
endast högst obetydligt befatta mig med privatpractikens tröttsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
