Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gad? måste jag derpå svara nej. Den ifrån menniskans
personlighet hemtade bild, som innehålles i denna personification, är för liten
att kunna omfatta den Eviges väsende; hon år honom icke värdig.
Alla de idealiserade menskliga egenskaper, hvilka man förenar med
denna personification, äfvensom föreställningarna om hans verksamhet,
såsom analog med menskliga functioner såsom styrelse, vård m. m.
försvinna såsom små, oegentliga, förnedrande inför skapelsens sublima
tanke.
Den fromma menniskan i våra dagar vänder sig med sin
hyllning således uteslutande emot den andre personen i Gudommen, den
menmskoblifne Guden. Den christna religionen har concentrerat sig
inom förhållandet till honom och har, oaktadt affällingarne äro många,
der verkligt lif. Jag har i likhet med dig och andra läkare sett
många på dödssängen och kunnat förnimma yttringarna af deras sista
tankar. Många hafva gått bort, utan att kunna upplyfta sig ur den
indifferentism, platthet och tanklöshet, som utmärkt deras lif, och
jag har nästan sett ingen, som uti dödsstunden kunnat med
upphöjd känsla fatta den stora tanken om all tings förgänglighet och
det evigas verklighet och derigenom ådagalagt sin verkliga tro på
Gud. Deremot hafva de flesta, som med fromhet gått sitt öde till
möte, med längtan, hopp och kärlek omfattat Gudamenniskan,
vännen, brödren, frälsaren. Han ensam är, så långt mina iakttagelser
räcka, de döendes Gud. Äfven under lifvets skiften, uti de heliga
ögonblick, då själen upplyftes öfver det hvardagliga, inviger sig till
det godas och mensklighetens tjenst eller bemannar sig med
tålamodets kraft att bära bekymmer och sorg, sluter sig den fromme
framför allt till honom och när kärleken till det heliga, det uppoffrande
nitet, barmhertigheten, försonligheten, troheten, med liflig och sann
värma låga upp i menniskohjertat, är det hufvudsakligen ifrån honom,
som inspirationen kommer. Hvad säger åter om honom historien,
nämligen den historia, som ser blott det yttre af verldshändelserna
och i sin betraktelse icke bestämmes af något slags religiös tro.
Måste icke äfven denna historia erkänna, att den verldshistoriska
personlighet, från hvilken Christendomen utgått, är den mägtigaste
man, som lefvat på jorden och att hans magt är underbar och olik
all annan inom både culturens och samhällets områden. Hedendom,
hädelse, våld och förföljelse hafva deremot kämpat och kämpa ännu
en häftigare strid än emot något annat, men uträtta i hufvudsaken
intet, och oaktadt både sjelfklokhet och passioner på mångfalldigt
sätt vanställt dess sanningar och läror, fortlefver dock, och utvidgas
r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
