Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vete lägre och vidsträcktare område är det högre ändamålet slågtet
och dess bestånd. Inom menskligheten åter, området för den nya
skapelsen eller det högre lifvet, är offrets fordran lika gifven, ehnru
det der måste hembäras frivilligt Den menskliga individualitetens
tendens att undandraga sig denna offrets fordran, göra sig sjelf till
ändamål och blifva oberoende af lifvets lag. utgör dess syndafall;
men då menniskan, erkännande detta, hembär alla sina individuella
anspråk, begärelser och önskningar såsom ett offer, och kärleksfullt
omfattande den bestämmelse, som är menskligheten förelagd, ödmjukt
underordnar sig den heliga lag, som derifrån utgår, och således
inviger sig till trohet emot Guds vilja, blir hon med Gud åter
försonad. Att Frälsarens död var en försoningsdöd för menskligheten,
uppfattar jag så, att den är den stora gemensamma
försoningsac-tens böljan. Det är genom Frälsarens lidande och död, som tron
på Gud vann inom honom sjelf den fullständiga seger öfver köttet
eller det menskligt-individuella, att den sedermera förmått framträda
såsom en menskligheten bestämmande magt Då försoningen måste
hafva sin grund i tron på Gud, och denna tro icke kan hos de
öfriga menniskoma uppkomma, utan att bemedlas af tron på det
gudomliga, som genom Christus uppenbarades, och på
fullkomligheten af den försoning, som hos bonom sjelf ägde ram, har denna
hans försoning ett causalt förhållande till den, som uppkommer äfven
hos andra. Men så uppfattar man vanligen icke Christi
försoningsdöd. Man antager den icke blott såsom den stora försoningsactens
böljan, utan såsom dess fulländning och slut och då menniskan tror
detta, får hon försoningen och hvad dermed följer, isynnerhet ett
tillkommande ändelöst lifs eviga personliga lycka, af nåd och såsom
en skänk, utan att hon sjelf behöfver undergå någon verklig inre
förvandling, en åsigt som lefver hos menniskoma i mångfaldiga
nuancer och modificationer.
Den tredje trosartikeln är den, som handlar om
mensklighe-tens förvandling genom den omedelbara inflytelsen af Guds ande.
Denne sanningens helige ande utgår omedelbart ifrån Gud, men han
är sänd till menskligheten eller m. a. o. har fått sitt förhållande
till den sednare bemedladt af och genom Christus. I afseende på
den sednare afdelningen af denna sats, anmärker jag blott att jag
anser den vara i hufvndsaken sann, emedan, ehuru dygd, moraliskt
värde och sanningsdyrkan funnos före christeudomen, och äfven då
måste hafva varit verkningar af Guds ande, ansågos de dock icke
så, — och det var först genom christendomen som föreställningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
