Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i det religiösa tänkesättet, som lemnar ett stort ntrymme åt
syndens och passionernas magt Man tror sig kunna förvärfva
salighetens skänk, utan inre förvandling, omvändelse och helgelse, och under
det man tillegnar sig allt hvad man förmår af njutning och förmån i
denna verlden, anser man sig endast derigenom, att man ihärdigt
vidhåller tron eller, rättare sagdt, meningen om Christi tillfyllestgörande
försoningsdöd, kunna i ett tillkommande Iil & åtnjuta uppfyllelsen
af egoismens önskningar i ett ännu ymnigare mått Detta är
vederstyggligt vämjeligt hedniskt Men äfven utan att
nedsjunka så djupt i den lägre egoismens förvillelser är
inskränkningen af den menskliga bestämmelsens begrepp inom
individualiteten ytterligt vådlig och hinderlig för uppkomsten af ett verkligen
religiöst tänkesätt Då menniskan uppfattar idealet af sin egen
individualitets fullkomning såsom sin högsta bestämmelse, omfattar
hon, i stället för den högsta sanningen, en lögn som har sin
grund i högmodets ingifvelse. Hon begår, samma synd, som
enligt vår religions äldsta urkund utgjorde det ursprungliga
syndafallet För att vinna denna fullkomning tillgrep Eva kunska-
pen, — men den som för samma ändamål nu efterapar henne,
tillgriper sjelfva försoningens tro och nyfödelsens löfte, och hans synd
måste således vara vida större. Individualiteten kan aldrig vara
ändamål utan blott medel, och den som icke kan uppfatta den, såsom
det sednare, är icke genomträngd af skapelsens och lifvets sanna
idé, och ännu mindre af försoningens och nyfödelsens tro. Det är
deremot mensklighetens gemensamma bestämmelse, som den nya
skapelsens lära ställer upp såsom sjelfva ursprunget till det förnyade
lifvets heliga ordning. Denna gemensamma bestämmelse är nu blott
dunkelt af menniskoma anad, och ingen finnes, som i klart begrepp
kan i hela dess rikedom uppfatta denna sublima föreställning, icke
en gång under den obestämda formen af en poetisk tankebild.
Mensk-ligheten sträfvar dock derefter oupphörligt, och alla ädlare bröst
genomträngas utan tvifvel af ett mer eller mindre klart medvetande
deraf att all dygd, allt nit, all kärlek, all förädlingskraft har ati
denna bestämmelsens gemensamhet sin rot och grund. Men detta
heliga sträfvande är underkastadt otaliga förvillelser, i föjjd af
inskränkta åsigters, fördomars och passioners inverkan, och dessa
förvillelser åro så många och stora, att man vid den utförliga
betraktelsen af dem ryser tillbaka med häpnad och fasa. Det ovisa och
fanatiska nitets convulsiva skakningar, de så kallade revolutionerna,
åro förförliga phænomener i mensklighetens historia, men de äro
f
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
