Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ganiska fonn. Men spänningen måste i kraft af polaritetslagen
upphäfvas genom en neutralisationsact och det är genom denna som
organismens materiella substrat reduceras och förvandlas till
eicre-roent Den oupphörliga omveilingen emellan spänning och
neutralisation, utgör det negativa momentet af lifsprocessen, eller
undergängen af det gamla, det redan varande: det positiva åter eller
uppkomsten af det nya är ett verkligt vardande och har sin grund
uti absolut alstring. Innan jag går vidare, anser jag mig böra
erinra om öfverensstämmelsen emellan denna physiologiska uppfattning
af lifsprocessen och de pathologiska grundbegrepp, hvilka jag sökt
att göra gällande. Sjukdom är varelsens sjelfförstöring,
uppkommande derigenom, att det negativa i liftprocessen stegrar sig till
positivitet, eller, såsom Galenus yttrar sig, det passiva blir activt,
jiaOoc öfverväldigar ’Evtgyeuc. Det negativa åter består af flera
momenter, assimilation, respiration, spänningen emellan begge samt
neutralisation. Assimilationens stegring till sjuklig öfvervigt är
degeneration; respirationens inflammatorisk irritation, spänningens feber
och inflammation. Neutralisationsacten, sund och segrande öfver
spänningen, är crisis, men sjukligt öfverdrifven phthisis, och hämmad
dier förminskad blir den kramp och dyscrasl Alstringenj fortgår
under oupphörliga segrar öfver varelsens negativa krafter till allt
större frihet och magt, och derigenom utbildas individualiteten till
allt större fullkomlighet, hvilket vanligen kallas dess evolution eller
utveckling, och när den hunnit den högsta fullkomning, hvaraf den
såsom varelse är capabd, framträder hos densamma lifvets
alstringskraft, såsom fri och öfvermägtig, och detta är hvad vi kalle dess
pubertet eller blomning. Men efter det denna är förbi, och
individualiteten upphör att vara område för lifvets, numera i fri alstring
framträdande, verksamhet, åldras denna och dör. Jag anser mig nu
icke böra återupprepa, hvad jag ofvanföre yttrat om förhållandet
emellan alågte och individuum samt om propagationens egentliga
betydelse, utan jag vill blott fösta mig vid tvenne med den
biologiska åsigten sammanhängande frågor, i afseende på hvilka jag,
såsom det synes mig, afviker ifrån de rådande meningarna. Den ena
rörer generatio spontanea. Denna har egenligen trenne hufvudformer,
hvilka alla äro till sin verklighet ifrågasatta och omtvistade och
vanligen vid den så kallade vetenskapliga betraktelsen med
hvarandra sammanblandade och confunderade: 1. Generatio æquivoea,
då förruttnelsé af organiska ämnen är vilkor eller grund för de nya
varelsernas uppkomst; 2. G. secundaria s. parasitica, då de upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
