Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det gifves i menniskans inre bildningshiatoria högtidliga
stander, ögonblick af själens ovanliga lyftnin göfver det hvardagliga; och
inflytelsen deraf på både characterens och åsigternas utveckling
uppväger år af enformig meditation och flitiga studier. Jag har
upp-lelvat flera sådana stunder och jag vill nu tala om en ibland dem.
Vid öfverflyttningen till Sverige hade vi öfverfarit hafvet
under mildt väder, väl långsamt men utan obehag och illamående.
När vi anlände inom svenska skärgården var det redan långt lidet
på aftonen. Barnen bade gått till hvila, och utom skepparen och
båtsmannen voro Charlotte och jag de enda, som ännu voro qvar på
däck. Aftonen var vacker, luften klar och alldeles fri ifrån både
moln och töcken. Fullmånen stod högt på himmelen och i dess
sken glittrade de små vågorna, som upprörda af en lätt, men fullt
förlig vind, buro fartyget fram i jemn och temligen rask fart Våra
känslor sammangöto sig då i en enda gemensam föreställning, och
denna var fosterlandet Dess namn hördes i vågornas sqvalpning, i
seglens fladdrande, i vindens hvinande ljud i tackeltågen. Det stod
skrifvet på den klara himmelen i månens strålar, på böljornas
stjem-beströdda yta. Äfven de nakna klipporna sågo vänliga ut och
vinkade till oss fosteijordens första välkomsthelsning. Vi vexlade då
och då ett ord. som uttryckte denna vår nyväckta, förtjusande,
gemensamma hemkänsla. Men i mitt bröst hvälfde sig derjemte
andra tankar, åt hvilka jag hvarkeu då kunde eller nu förmår gifva
uttryck i ord. Jag tänkte på culturens framtid och dess största
och ädlaste förhoppningar, på sanningens stundande seger, och jag
vågade med detta hopp införlifva äfven min bestämmelse och de
vetenskapliga strider, i hvilka jag gick att inveckla mig. Men med
dessa sublimare och culturens gemensamhet omfattande förestållnin- .
gar införlifvade sig äfven en annan tanke, som var af mer spedéll
betydelse. Under mina betraktelser öfver det vestliga nordens
ställning och framtid, sedan det nu blifvit af ödet söndradt i flera små
politiskt svaga stater, hade jag kommit till den öfvertygelsen, att
dessa endast i den högre culturens trogna vård hade både
utgångspunkten för sitt gemensamma lif, och medlet att vinna en mägtig
inre skyddskraft äfven emot den påträngande massans hotande yttre
förtryck En nödvändig verkan af detta nordens gemensamma högre
cultursträfvande, äfvenså väl som ett nödvändigt medel för dess
upprätthållande och befordran, är en inrättning, tillräckligt både stor
och fri, för att utgöra dess inre centralorgan. Utan att nu ingå uti
någon utförlig framställning af mina skäl dertill, bekänner jag blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
