Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att jag alltid hyst och ännu hyser den öfvertygelsen, att Upsala
universitet är, framför de öfriga anstalter af denna bestämmelse
norden äger, den, der en sådan den högre bildningens inre
centralisation kan äga rum. Jag älskar således detta läroverk ej blott
der-före att jag sjelf dervid är uppfostrad, utan äfven och
hufvudsakli-gen derföre, att det är den plats, der ljusets förnämsta lampa i
norden med största framgång skulle kunna ställas upp. 1 den
högtidliga stund, hvarom jag nu talar, voro derföre mina upprörda känslor
allvarligt sysselsatta med tankebilden af Upsala universitets framtid,
hvilken så concentrerade sig, att den nära nog antog gestalten af
en syn. Den fiende, emot hvilken jag äfven i annat afseende gick ,
att strida, hade också angripit denna stödjepunkt för mitt hopp oin
den nordiska culturen och tanken på, att den lärostol, jag då gick
att intaga, just utgjorde den egentligen anfallna sidan och att det
således var jag, som i den förestående försvarsstriden måste kämpa
i främsta rummet, var upplyftande för min känsla och bidrog att
göra min omedelbart förestående framtid stor, imponerande och
förkrossande hvaije sjelfrisk och egennyttig önskan. Mitt bjerta
fylldes och utspändes af en rikedom af kärlek och hopp, så stor att
det var färdigt till hvilken uppoffring som helst, och såväl mina
bekymmer som mina närmast förestående arbeten, hvilka båda voro
tunga nog att tänka på, voro då en fjäderlätt börda. Starka och
varma själslöften trängde fram ur mitt innersta.
Jag lyfte min hand i natten och svor
Att lefva och dö för mitt hopp och mitt land,
Och vinden for
Med löftet framför mig till fosterländsk strand;
Och månen och hafvet och klippan och heden
De hörde den tysta, men heliga eden.
Och fastän aldrig ännu solen trädt fram ur morgonrod nådens
port och kastat sina strålar på mina förhoppningar och derigenom
skänkt dem verklighet och lif, hörde jag likväl då dessa nattens
röster, hvilka, enligt de gamles tro, voro ödets framtidstolkar: det
på afstånd mullrande hafvet, de närmare böljornas milda sorl, samt
östanvindens susning, och jag tyckte till och med att sjelfva
månens strålar hade ljud, och alla sjöngo de:
»Det kommer en dag, då ditt hopp får fullbordan.»
Jag har mången gång sedermera tänkt tillbaka på denna herr-
r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
