Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är frisk, någonsin affalla. Det var derföre icke något affall utan
endast en bekännelse, att ban såsom historisk och politisk forskare
aldrig ställt sig på någon annan ståndpunkt än individualismens.
Den verkliga betydelsen af denna bekännelse anser jag vara den,
att Geijer hufvudsakligen var en känslans man och i kraft af denna
ovanligt starka och öfversvallande känsla blef en tidscharacterens
medhållare och icke någon kämpe deremot, ehuru han stundom trädde
fram under den senares skepnad. Men det hör icke nu till mitt
ämne att anställa någon psychologisk betraktelse öfver Geijer, utan
jag anser mig blott böra anföra ett par af de verkningar, som hans
frontförändring hade på det allmänna tänkesättet Den ena var den,
att fienderna till Carl Johan, till freden och till vårt bestående
samhällsskick fingo sitt mod betydligt förstärkt samt att många,
som förut blygts derför, nu öfvergingo till deras parti. Den andra
åter bestod deri, att den tillfogade vårt universitets inre lif ett
djupt sår, som ännu icke är läkt Med universitetets för denna
Geijere handling vulnerabla inre lif förstår jag den andeliga
gemensamheten hos lärare och läijungar och deras inbördes förtroende och
tillgifvenhet Klent var det redan förut med detta gemensamma
lif, men sedan slocknade det nästan alldeles ut Ungdomen vände
sig med sin gränslösa receptivitet bort ifrån lårarne och i stället
ganska vänligt emot tidningspressen, för hvilken Geijer genom
lite-raturbladet syntes ställa sig i spetsen. Min ställning träffades
mycket hårdt af detta slag. Det innerliga föreningsband emellan
mig och mina lärjungar, som var en frukt af mitt sjuåriga
mödosamma arbete och som syntes för framtiden lofva mig ett ädlare
verkningsfält, brast sönder, och jag måste ånyo gripa verket an på
gamla viset Det var icke mer värdt att tala om idéer,
vetenskapens höghet och culturens bestämmelse, emedan sådant
upphittades såsom tomt prat, och utkomsten eller förmågan att lofligen
taga vara på sitt, erkändes för studiernas högsta eller enda
verkliga mäL
Men det olyckliga året hade uti sitt sköte något, som var
ännu mer hotande. På sommaren utbröt i Stockholm det
Crusen-stolpiska oväsendet Om detta hade varit ett vanligt af tillfälliga
omständigheter föranledt upplopp, skulle det hafva haft ingen vigt
och icke vara förtjent af annat än glömska. Men det var något
vida mer. Det var ett kritiskt utbrott af en det allmänna
tänkesättets chroniska sjukdom, som länge fortfarit närd och
underhållen af dumma smädelser och idéfattigt kannstöperl Det grämd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
