Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som han egentligen var blott sin egen. Glas är åter min förste
verklige lärjunge, och med förhållandet mellan lärare och lärjunge
är det något alldeles eget Det är väl alltid och måste vara ett
blott öfvergående förhållande, men om det är rent utgör det såsom
här en ädel rot till sann vänskap. Den academiska lärarens bana
är törnbevuxen från början till slat och på den, der jag vandrar
och dit jag inbjöd honom att blifva min följeslagare, blommar knappt
en enda ros. Den som väljer denna bana måste derföre göra det
af kärlek till dess mål och vara beredd på uppoffringar. Han har
dock icke såsom jag ett igelkottshufvud, som med beständigt
utspända taggar rullar sig fram genom verlden och sårar än den ene
än den andre. Han skall således icke såsom jag förarga de svage.
Han är icke såsom jag lat och trög, utan tvärtom ihärdig i arbete,
och jag hoppas derföre, att han skall mer och mer utbilda den prak-
tiska duglighet aom behöfves, för att uppfylla den sida af min dubbla
lärostol, hvilken jag i sträng mening icke varit fullt vuxen.
Under rom tillfriskningsperiod har jag skrifvit åtskilligt Om
äktenskapet om ungdomen, om Sveriges framtid, om digerdöden,
om Sydenham m. m. Men utom den förstnämnda skriften, som
nästan med våld bröt fram ur mitt innersta, kände jag vid dem alla
huru det offentliga författareskapet blef mig alltmer motbjudande.
När jag 1845 emottog det academiska Rectoratet föll det på min
lott att gifva ut några programmer. När jag skulle författa det
första, skref jag några sidor deraf men det blef så klent och
tanke-fattigt, att jag blef verkligen förlägen. Mina tankar nekade att
godvilligt komma fram. Jag måste således anstränga mig för att
samla dem. Jag tänkte i böljan använda mitt husbondevälde och
med karbasen tvinga dem till lydnad, hvilket jag tror icke vara
något ovanligt hos offentliga skriftställare; ty många af de tankar,
som förekomma i deras skrifter, se verkeligen ut som de hade fått
stryk. Men mina tankar äro för sturska för sådan behandling, och
jag måste således taga till bönboken. De sade: »vi vilja icke längre
bli prostituerade. Du kastar oss, den ena efter den andra, ut i
smutsen, antingen för att vi skola åt dig förvärfva beröm och pris,
eller ock för att öfvervinna och förändra en opinion, som icke kan
tåla oss. Det förra är en låghet och det sednare enfaldigt Kan
Du icke nöja Dig med att vi skänka din själ den kärlek och lycka,
som omedelbart åtfölja sanningens trogna dyrkan, och således en gång
upphöra med att fikande efter en opinionsseger den Du aldrig kan
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
