Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vinna, bruka oss såsom skrot och kulor emot en borg, som är fast
som hälleberget. Hvad öfvermod har fattat Dig, att Du skulle kunna
tro Dig stark nog att våga enviget med dumhetens jätte, eller
mångsidig nog att snärja och underkufva lögnens läderlappar, som i
oräkneliga skaror svärma omkring på literaturens torg? Hvartill tjenar
det, att tvista med en allmänhet, med hvilken vi aldrig kunna
komma på fredlig fot? Du kastar oss ut ibland hopen för att der
dö under trampet af deras fötter, och den lefvande källan i Ditt
inre, som är vårt ursprung och egentliga hem blir grumlig och
skall, om Du envist fortsätter Din onyttiga strid, slutligen alldeles
torka ut. Kom ihåg Dina djupa lidanden under Din långvariga
sjuklighet, och var på Din vakt, att de icke komma åter. Vårda med
större omsorg och kärlek än hittills Ditt eget innersta och låt
verl-den hafva sin gång. Om denna äfven är falsk, beror den dock af
djupare krafter än Du kan beherrska, och Du är alldeles för
van-mägtig att ställa Dig emellan folket och dess öde.» — Jag svarade:
»Detta är hårda ord, och jag behötver icke erinra Eder, att det var
en tid, då hvarken I yttraden något sådant, eller jag, så lydig jag
alltid emot Eder varit, skulle kunnat lyssnat dertill; då vi begge
lefde i det gemensammas hopp och barnsligt trodde, att äfven vi
skulle kunna bidraga till dess uppnående. Nu talen I åter till
Gubben, och jag erkänner Eder hafva rätt Jag tackar Eder för rådet
och ser deruti ett tecken, att I genomgått en ny af erfarenhet
framkallad utvecklingsact Men mina herrar tankar! De ifrågavarande
programmerna äro icke något frivilligt författareskap, utan de åligga
mig nödvändigt i följd af min befattning.» »Skrif dem på latin;
dertill behöfvas inga tankar. Ju trivialare dess bättre, och se bara
till, att inga andra glosor användas än sådana, som äro väl utnötta
och classiska.» »Detta vore af mig en inconsequens och jag vill
icke vid mitt afträdande ifrån författarebanan göra mig skyldig
dertill.» »Deruti har Du lätt, och vi skola ej öfvergifva Dig i Din
sista nöd. Men Du måste högtidligt lofva att aldrig mer frivilligt
trycka en enda rad.» »Jag lofvar detta och skall försöka hålla mitt
ord.» På detta sätt fick jag ändtligen fram mina programmer,
ehuru deras författande verkligen var ett pinsamt göra. Cti det som
handlar om Rudbeck% der jag berättar huruledes den Svenska
nationaliteten besegrat den vetenskapliga anden hos en af sina rikast
utrustade personligheter, förekommer en episod, den som handlar om
alpklättraren, hvilken i förtäckta ord innehåller en afskedshelsning till
den läsande allmänheten. Denna episod tycker jag sjelf särdeles om,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
