Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flutna lefnad, icke med allvar och sanning känner sig hafva något
mer att tacka för, än blott och bart för sin varelse. Den store
Sydenham säger: »Sicuti Reges eos, quibus favent, titulis et
ho-norum insignibus illustrare atque aliis spectabiliores reddere satagunt;
ita Natura, quoties hunc vel illum humili turba ac grege hominum
eximere voluerit, Gratitudinera, ceu excelsioris genii notam ac
cha-racterem solet imprimere.» Jag kan ej tillämpa dessa Sydmhams
ord på mig, såsom han gör det på sig, nämligen såsom bevis på
själens medfödda högre adel, utan jag vill gifva dem en annan
tolkning, som passar på mig. Det var en tid, då jag i likhet med
de flesta menniskor, kände tacksamhetens pligt såsom en börda. Det
var tungt att känna sig vara i förbindelse. Men det kom en annan
tid, då jag lärde mig, att tacksamheten är en kraft, som lyfter
själen upp till ädelhet och sann raenniskokärlek. Tacksamheten emot
en verklig välgörare är således alltid dubbel Först tackar man för
sjelfva välgemingen och sedan för den tacksamhetens förädlingskraft,
hvilken den framkallat
Då jag betraktar min förflutna lefnad och i synnerhet den inre
sidan deraf, finner jag väl ett långt register ej blott af felslagna
förhoppningar och ouppfyllda önskningar, utan äfven af verkliga,
djupt smärtande förluster, hvilka ingen annan känner än jag sjelf.
Jag erkänner äfven, att länge och ofta knot och knorr hemligen
gnagit i mitt inre och der aufrätt den stilla glädjens och
sjelf-föraöjsamhetens rot Men en ihärdig och allvarlig sjelfbetraktelse
har gifvit mig en djupare insigt och jag ser nu klarare än förr
att jag väl erfarit sträng tuktan, men tillika mycket af skonsamhet
och vård. Jag kan nu utan allt hyckleri och tillgjordhet säga, att
jag innerligt tackar Gud för mina öden och äfven för mina
motgångar; och om någon gång det oaktadt knotet återvaknar i mitt
bröst är det mig ett tecken, att ödets tukt af mitt i visst
afse-ende anspråksfulla tänkesätt snarare varit för mild än för sträng.
Du känner för väl mina familieförhållanden, att jag skulle behöfva
säga Dig, att den milda varelse, som följt mig genom större delen
af mitt lif, mer än något annat af mina timliga förhållanden,
verkat mildrande på våldsamheten af ’mitt lynne och att jag utan
henne troligen varit en mycket skröplig menniska. Men vare detta
sagdt i förbigående. Det är nämligen ej om dessa sidor af min
tacksamhetskänsla, som jag nu egentligen vill tala; utan om den,
som återupplifvas af denna dag och af de minnen, som på dess
erinran träda fram inför min själs åskådning; ty denna tacksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
