Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vår tids ungdom (1841)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna gång för Läkarekonstens åra, och kan såledea undvika denna
sida af ämnet Åberopande afhandlingen om vaccinationen förbigår
jag äfven de deruti anförda bevisen för verkligheten af det factum
att den nuvarande generationen har ett vida större mått af
ungdomskraft ån dess föregångare under flera tidehvarf; och således
antagande detta factum såsom gifvet anser jag mig åt dess både
theoretiska och praktiska vigt böra egna följande betraktelse.
Vår tid, under ett yttre lugn, som är mer allmänt och stort,
än i de flesta af historiens förflutna skiften, skakas mer än något
annat ibland dessa af en inre oro, för hvars egentliga grund ganska
fö torde kunna göra sig sjelfva redo. Troligen har uti ingen af de
förflutna tiderna framtidens aning så djupt som nu genomgripit vårt
slägte. Med denna framtidsaning sammanhänger ett käckt
sjelfför-tröstande begär att positivt ingripa uti det bestående och förstöra
det, för att på dess ruiner uppbygga en alldeles ny samhällsform.
Men ej nog dermed! Det verkligt gamla hos tiden; meningar, som
ej förmått göra sig gällande och införlifva sig med det verkligt
bestående, utan såsom sammanskrumpna qvarlefvor af föråldrade
protester emot samhället, åtföljt tidens ström, fö åter lif och träda ånyo
fram ur glömskans sköte, antagande för en kort stund skepnaden af
ungdom och kraft. Den hastiga vexlingen af sådana
gengångaremeningar, i förening med dem, hvilka äro verkligt nya,
åstadkommer en förvirring, som nära nog förlamar betraktarens
reflexions-förmåga; och i följd deraf kasta sig några temligen besinningslöst
in i tidens hvirflande vågor och instämma i de vilda ropen om den
blotta förstöringens nödvändighet och nytta, då deremot andre
krampaktigt omfatta det yttre i sambällsinrättningen, — likasom det yttre
någonsin skulle kunna bibehålla någon magt, sedan dess inre lif
försvunnit, — och de flesta, genomkylda af qvällens aningar, tänka
blott på sig sjelfva och tro sig göra nog, då de emot den väntade
nattens faror omsorgsfullt tillstänga dörren till sin egen boning.
Det har mångfaldiga gånger blifvit yttradt att, då man
jem-för vår tid med vissa ibland den förflutnas skiften, personligheten
nu såväl i ondt som i godt synes liten och svag, då den deremot
i fordna tider flera gånger framträdt med en charakter af storhet
och kraft, som, imponerande på betraktarens blick, ej blott vunnit
utan äfven förtjenar beundran. Jag lemnar tillsvidare derhän,
huruvida icke den vanliga föreställningen om den forntida personlighetens
storhet till en betydlig del beror på en traditionell illusion, som
mången gång försvinner för en djupare undersökning och oveldigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
