Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vår tids ungdom (1841)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naste prydnader. — Man sjöng för några år sedan visor, uti hvilka
grundtanken var:
»Trång in det djerfva stora hoppet
I ögonblickets lilla rymd.»
»Snappa i flygten behaget och nöjet,
Högst är raketen i det han går ut» o. s. v.
Och denna grundtanke uttrycker temligen lullständigt sådana
ynglingars inre. De tillhöra ögonblicket och detta blir genom dem
herrligt, njutningsrikt och skönt Den flyende stunden likasom
stadnar omgifven af lifvets oförgängliga glans. Men den dröjer dock
icke längre än an öars, och när den flyr, tager den herrligheten med
sig. Det stora, sublima hoppet trängde in i ögonblicket och
för-herrligade det, men eröfrades deraf och försvann. I ynglingens bröst
segrade det närvarandes kärlek öfver framtidens; ögonblicket, stunden,
tiden öfver evighetens kraft, och hans återstående lefnad blef
der-före icke en tiden oupphörligt besegrande uppenbarelse af
mensklig-hetens eviga inre, utan en följd af ögonblick, dem ej något högre
gemensamt mål förenar till ett helt, och på ganska få af dessa
faller någon stråle af den verkliga glädjens sol; öfver de flesta
hänger missnöjets, saknadens, sorgens kalla och mörka töckenslöja.
Dessa ynglingahjertan likna rosen. Konstiga medels öfverretning
gaf åt dennas blomning yppighet och prakt, prakten fägnade ögat
men förebådade ingen framtida frukt och, sedan blomman snart
fallit bort, lockar den qvarvarande föraktade, nakna och onyttiga
qvisten ej mer någon åskådares blick. Men är då ynglingaglädjen
så vådlig? Kan den ej njutas i dess fulla och rika mått, utan att
qvarlerana ett ödelagd t inre? Jo visst! Men den får ej sökas
och dyrkas såsom lifvets högsta mål. Den måste vara det
oskuldsfulla, det sin törsta kärlek troget bevarande hjertats omedelbara
uttryck, en »Tochter aus Elisium», för att både uppenbara och
vidmagthålla den själens innersta helsokraft, som ger spänuing äfven
åt den veka förmågan, och gör menniskan fri och oberoende af yttre
omständigheters nedtryckande magt Ju mer glädjen utgår ur deuna
sin inre lefvande rot, ju kraftigare verkar den till utveckling af
menni-skans sanna varelse. Ju mer åter den hemtar sin näring utifrån, desto
mer vänder den sig sjelfförstörande emot sin inre grund och förbereder
sin egen framtida undergång. Ynglingen måste lefva i framtiden, åtmin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
