Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vår tids ungdom (1841)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med vär betraktelse, och ej stadna vid reactionen och striden, ty der
finnes det sannerligen icke.
Då de verkligt gamle, de som i personlig erfarenhet uppfattat
historiens djupa sanning, att mensklighetens öden ej allenast bero
af Försynens heliga ordning, utan utgöra dess högsta uppenbarelse,
sätta tro till reactåonens ifrares oupphörligt förnyade förebäranden,
att de och inga andra äro framtidens härolder och ungdomens
sakförare: och då de derföre, förtviflande om det tillkommande,
nedsjunka i ett slags idolatri af det förflutna, i det de öfverlemna sig
åt den föreställningen, att friden kan återvända ensamt genom det
förflutnas återställda magt, böra de söka en djupare insigt i sin
egen erfarenhets verkliga betydelse, och de skola troligen finna, att
den i sjelfva verket icke innehåller någon grund för denna deras
villfarelse. Den heliga magt de i ledningen af det förflutna
vörd-nadsfullt igenkänna, var dettas orsak och icke dess verkan, och
framtiden är likaså väl som det förflutna underordnad den förres
styrelse. De böra icke låta förvilla sig deraf att den nuvarande
stunden är stormig, förvirrad och hotande, ty bakom dess dystra
förlåt nalkas med säkra och lugna steg den verkliga framtidens
segrande magi De böra erinra sig den gamla, sköna berättelsen om
propheten, som förlorade hoppet och sade till engeln: »att han burit
nit om Gud, men förföljaren hade dödat alla den Eviges propheter,
och han, som flyende var ensam qvar, hade endast döden öfrig till
mål både för sin väntan och sitt hopp.» Då visade honom engeln
bilden af mensklighetens historia. — Han visade den förförliga stormen,
som sönderbröt alli men icke var der Gud, och jordbäfningen skakade
bergei men Gud var icke heller der, och icke heller i den härjande
elden, som derefter utbröi Men sedan kom den milda, välljudande
vinden — och der var Gud! — Hafva vi sjelfve icke upplefvat större
delen af allt detta? Vi hafve erfarii att den ifrån himmelen
utsträckta frälsarehanden icke var i stormen eller i jordbäfningen, och
lika litet hafve vi att söka den i den pasionernas glödande eld, som
nu hotande genomlågar tankens verld. Men mer än någonsin hafve vi
nu att vänta den annalkande morgonens milda fridbringande vind,
som omedelbart uppenbarar Gud, och det är just denna ungdom, h vars
anlete man vanställt och hvars ära man kränki hvilken vi kunne
anse derför. Den kommer till menskligheten med den verkliga
framtidens fridsbud, och då detta bud en gång blir tydligt och
fullständigt förnummet, skall lögnaren, som påstått det ej innehålla
något annat, än stridens och förstöringens hot, sjelf känna sin vanära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
