Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om äktenskapet (1841)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och brast i gråt Af hennes tårar uppkom vattnet och af det
leende, hennes åskådning af Christi skönhet väckte, ljuset Sedermera
födde hon »omnia entia materialia, animalia et spiritualia», samt
Demiurgos eller Jaldabaoth, som äfven kallades Sabaoth. Denne
skapade den synliga verlden och sex arcbonter, som jeinte honom
skulle regera densamma. Då han äfven hade skapat menniskan sig
till ett beläte, utropade han i högmodig förtjusning ötver sitt verk:
»Jag är fadren och Gud Sabaoth, och öfver mig ingen.» Då
Acha-moth hörde detta, sade hon, »att det var lögn och Sabaoth en rebell
emot den högste». Men då den af Sabaoth skapade menniskan, i
kraft af det förstånd, som blifvit henne meddeladt vände sig med
sin dyrkan till den högste och ej till Sabaoth, skapade denne
qvin-nan, »ut per illam hominem a lumine evacuaret» Då Achamoth
såg detta förledde hon Ormen, som äfven var en son af Sabaoth,
att affalla ifrån denne och derigenom att han förmådde qvinnan sjelf,
att äta af frukten på kunskapens träd, lära både henne och
mannen, att genom olydnad emot Sabaoth finna vägen till modern
Achamoth eller den sanna naturvisheten.
Om man afkläder denna verldsåskådning dess mythiska drägt,
’ blir dess derigenom framträdande inre mening följande: Gud den
Helige, som af menniskan fordrar lydnad och genom denna lydnad
förvandlar henne till organ för sin eviga verksamhet, är usurpator af
ett välde som honom icke tillkommer och en upprorisk affälling ifrån
naturen, som är högre än han. Achamoth eller medvetandet af
naturen, såsom præexisterande före Gud och honom och hans lag
motsatt, gör deremot sin magt gällande genom naturdriften, hvilken
symboliseras genom ormen och utgör den egentliga grunden för yrmatc,
hvars kända dubbelmening derigenom blir förklarad. Det är
således naturdriften, och icke tron eller samvetet, som är förnuftets
inre grund och menniskans högsta psychiska kraft. Alla
åsig-ter och principer, som inskränka naturdriftens välde, bero på
villfarelse och utgöra en kränkning af naturens heliga
öfver-mägtiga lag. Att denna mening innehålles i Ophiternas mythiska
lära, synes mig vara obestridligt, och den är, efter hvad jag förmår
begripa, en enkel, fullständig och conseqvent framställning af
natur-cultens idé, och äfven af den emot Religionens helighet och
nödvändighet kämpande, djupare rationalismens egentliga grundtanke.
Likartade meningar hafva, i synnerhet i sednare tider, blifvit yttrade
i oräknelig mängd, men man torde hafva svårt att ibland dem
uppleta någon, som i djuphet, conseqvens och relativ sanning, uppgår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
