Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om äktenskapet (1841)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vädjar med trygghet till den personliga erfarenheten och frågar: om
någon, som erfarit kärlekens magt kunnat under den lycksaliga och
förädlade perioden af dess välde ens tänka sig möjligheten af dess
upphörande? • - Kunde han det var det icke kärleken utan begäret
som herrskade öfver hans inre. Men ej nog dermed:
» — — — — Offer söker
Icke kärleken, han offret är»,
säger en af våra Skalder, och dessa ord innebära djup sanning. Man
säger väl vanligen, att önskan att vinna det älskade föremålets
besittning utgör ett nödvändigt uttryck af kärleken. Men det
förhåller sig icke så. Denna önskan är ett omedelbart uttryck af
begäret och icke af kärleken. Den sednare gör den älskade personens
lycka och ära till sitt syftemål och tvingar den älskande att blifva
ett medel dertill, att deråt uppoffra sig sjelf. Chevaleriets princip
var derföre ren, ifrån begärets magt verkligen emanciperad kärlek,
då deremot den vanligare och äktenskaplig förening eftersträfvande
kärleken är med begäret införlifvad, ehuru ej deraf kufvad. Ju
mera åter en sådan kärlek uppfattar besittningen såsom hufvudsak
och upphäfver allt afseende på den älskade personens frid och lycka,
ju mer är inom densamma begärets element öfvervägande,och dess
väsendtliga character derigenom fördunklad. Alla dessa så mycket
omtalade och omsjungna fall af förtviflan och vansinnighet, i
följd af fruktlös kärlek, vittna ej om kärlekens magt, utan om
begärets. Kärlekens sanna och strängt psychologiska begrepp fordrar
ett sådant erkännande, och man kan omfatta dessa sentimentalitetens
olyckliga offer med oförminskadt medlidande, ehuru man ej för deras
skull förnedrar det förras värdighet Men då besittningsbegäret går
ända derhän, att det icke en gång skonar det älskade föremålets dygd och
ära, är kärleken af begäret alldeles öfverväldigad och förnedrad, och
det är rentaf hädelse, att för sådana begärets vidriga
utvecklingsformer använda den förras vördnadsvärda namn. Med list våld och lögn
ihärdigt fullföljande sitt syftemål och åtföljda af svartsjukans,
hämd-lystnadens och skadeglädjens furier, äro de lika afskyvärda som
förfärligt mäktiga förstöringskrafter af det verkligt menskligas inre grund.
Men den verkliga kärleken har äfven en annan
utvecklingsform, som förklarar den sanna och väsendtliga betydelsen af den
förra. Den tillhör icke ungdomen, utan tvärtom den åldrande
perioden af lifvet Den är trohetens frukt och icke dess blomma. Den
saknar sinnlighetens bländande glans och genomtränges icke mer af
känslans glödande värma, men dess kraft är deremot starkare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
