Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om äktenskapet (1841)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dess character mera ren och ädel. Begärets magt är då förminskad
och det är icke egentligen deröfver, som denna utvecklingsform af
kärleken utgör en, lifvets inre herrligbet uppenbarande, seger, utan
öiver förgängelsen och det till jorden och det låga nedtyngande
välde, hvarmed dess långsamma fortgång vanligen kufvar själens
ädlare krafter. Den af trohetens himlaburna kraft genom lifvet
bevarade kärleken uppfostrar en förmåga af oegennytta, fördragsamhet och
nit, som trotsar förgängelsen och förenar äfven den åldrandes både
önskningar och handlingar med menskligheten och lifvets
gemensamma mål. Jag tror mig äfven här kunna vädja till den
personliga erfarenheten. När tvenne makar vid ålderdomens gräns räcka
hvarandra handen och både med inbördes och gemensam tacksamhet
välsigna vårdaren af sina öden och af sin uppfostran, och
genomträngda af den kärlekens verkliga erfarenhet, som skyddat dem emot
egoismens inre inkräktningar, känna sig upphöjda till delaktighet i
det mensklighetens högre lif, öfver hvilket förgängelsen ej har någon
magt, kan man fråga dem, om den känsla, som då förenar dem,
icke är ej blott renare och ädlare, utan äfven vida starkare än den,
som intog deras hjertan i ungdomen, oaktadt all den skimrande
glans, som den ifrån den dermed införlifvade sinnligheten då erhöll?
Svaret måste, om kärleken varit verklig, utfalla jakande, och det
vore högst bedröfligt, om det så icke skedde. Ty armars skulle den
ungdomliga kärleken med all sin herrligbet ej vara något aunat, än
en lysande lögn. Den skulle då icke vara någon uppenbarelse af
lifvets eviga inre och dess välde öfver individualiteten, utan tvärtom.
Dess glänsande löften skulle då, af erfarenheten oupphörligt
vederlagda, icke innehålla något annat än hån af det timliga lifvets
skönaste hopp; den skulle icke mera vara en fridens engel, som åt
raenni-skorna utdelar förädlingens och välviljans himmelska gåfvor utan,
såsom den Grekiska mythen äfven ansåg honom, den verklige
frids-förstöraren, som lockade ungdomen, att åt den sinnliga njutningens
korta fröjd offra hela lifvets lycka, ära och dygd. Men det
förhåller sig icke så. Den verkliga kärleken öfverlefver både sinnligheten,
ålderdomen och döden, och uppenbarar derigenom lifvets helighet och
sitt eget himmelska ursprung. Det förhåller sig med kärleken
såsom med allt annat, hvilket göres till föremål för den vetenskapliga
betraktelsen, att insigt i dess väsendtliga betydelse icke kan vinnas,
utan att dess factum fullständigt uppfattas, och man kan icke sägas
hafva gjort detta, då man ej blott ensidigt utan uteslutande fästat
sig vid blott en af dess utvecklingsformer, och det begrepp, som ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
