Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inträdestal i Svenska Akademien (1854)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
velse i ord. Tvertom är den mensklighetens gemensamma skänk
åt alla sina barn, den, ifrån hvilken det väsendtligaste uttrycket i
dess anlete härrör. Det är väl en bedröflig sanning, att det är
ifrån denna himmelska gåfva, som det ondas frestelser hämta sin
förförande magt; ty det är hon, som kläder dem i ljus och
skänker lasterna englamasker att dermed inför den oerfarne dölja sina
furieansigten. Det är af henne som hjelten får den ärans
guda-dröm, hvilken drifver honom fram till de förvånande bragder, som
af mängden prisas såsom menniskokraftens högsta triumfer, och
hvilken gör de strömmar af blod och tårar, han utpressat, till ett
glittrande täckelse, som för hans och hans beundrares förvillade blickar
undandöljer de oerhörda massor af elände och brott, hvilka varit
hana bragders omedelbara följder. Men det är å andra sidan äfven.
hon, som åt det godas förhoppningar ger gestalt, färg och
verklighetens skepnad. Det är hon, som genom mångfaldigt rika och efter
individuellt olika bildningsgrader skiftande bilder underhåller den
djupa aningen om mensklighetens bestämmelse, ocL ger åt alla
bemödanden derför ihärdighet och kraft Det är hon, som genom
idealet af familjelifvets sköna idyll gör mannen till en trogen och
kärleksfull vårdare af sitt slågtes li£ Det är hon, som för den unge
mannens tanke, då han beträder forskningens branta bana, på den
spets, åt hvilken han riglar sin himmelåtsträfvande blick, ställer
sanningens löftesrika englagestalt Det är äfven hon, som i den
oskuldsfulla jungfruns ungdomliga hjerta utvecklar detta den manliga
personlighetens ideal, hvilket så litet det äfven sedermera må i de
flesta fall motsvaras af verkligheten, dock gör henne älskande och
trogen intill lifvets sista suck. Ja, det är äfven hon, som åt
religionen sjelf, åt det evigas tro och det heligas kärlek skänker detta
lefvande hopp, som sönderspränger grafvame och visar menniskan
hennes framtid på de solbeglänsta höjder, der englarnes chörer sjunga
den eviges lof.
Den heliga grundkraft hvaraf skalden är tolk och förkunnare,
tillhör således menakligheten gemensamt och ehuru hau
förekommer menniskor i allmänhet såsom en främling, är han dock ett
sändebud ifrån deras inre gemensamma fosterland. Han år ock
derfore tungomålets förnämsta bildnings- och tävecklings-otgan.
Då i hans inre denna rika bildverld uppstår, som i symboliska
former uppenbarar menniskans djupaste aningar och genomtränger
hans själ med oändlig längtan, gripes han af outsägliga qvat så
länge hans röst ännu är stum. Men då tungans band lossas, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
