Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inträdestal i Svenska Akademien (1854)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sinnen, Siren derföre att de innehålla en inre verklighet De Sto
ieke gjorda efter andras rare sig mönster eller föreskrifter, ntan de
Sxo fria och öppenhjertiga bekännelser af skaldernas eget inre
själstillstånd, ehuru detta hos den ene rar undergifvenhet under
passionerna, och hos den andre tron på det heliga. Det gäller således för begge
hvad Oöthe yttrat om den sednare af dem: »hans poesi är af egen
art och har sina egna lagar».
Den poetiska beståndsdelen uti den Svenska nationalcharacteren
har ännu icke fått någon, dess väsendtliga betydelse fullständigt
uttalande tolk, ehuru i sednare tider flere snillrike män försökt att
vara det. Det bestämmande uti detta poetiska element är
kämpa-idealet, och våra nationalskalder hafva varit icke ordets utan handlingens
män. Dessa våra practiska skalder trädde, med sina blodiga bragder,
i vår forntid fram i mängd, men deras minne finnes nu qvar blott
i sagoskrifterna; ty ifrån den lefvande traditionen har det försvunnit
Deremot lefver den sednare tidens bjelteålder, det sjuttonde seklets
ärorika tidskifte, med sina lysande strider och sina eröfringar, qvar
i vår tankeverld, och inverkar på vår känsla antingen nedslående
och till underhållande af vårt missnöje med det närvarande, eller ock
till eggande af vår nationalstolthet och derigenom till en falsk
uppfattning af vår bestämmelse. Den mest poetiske af detta tidskiftes
märkvärdiga män är dess tragiske hjelte, han som genom öfverdrift
i fullföljandet af dess strider beredde dess olycksdigra slut. Så
klandervärd denne hjelte äfven må vara inför den sansade
fosterlandskärlekens och den högre furstemoralens domstol, är han dock den
Svenska historiens mest poetiska gestalt, i gerning, ehuru icke i ord,
vår egentlige nationalskald. Han är detta genom sitt hat till flärd
och bedrägeri, sitt förakt för veklighet och njutning, sitt okufveliga
mod, hvilket hvarken dödens hot eller farorna eller olyckorna kunde
böja, och sin djupa känsla af den eviga rättvisans fordran, hvars
straffande arm han trodde sig bestämd att vara, och i följd deraf
sträf-vade till gerningar, som ligga utom eller öfver den vanliga
menni-skans både tankeverld och verkningskrets. Men det var just bakom denna
djupa vördnad för rättvisan som hans inre fiende lurande dolde sig;
och denna var hämdlystnaden. Det var denna fruktansvärda passion,
som gaf en falsk riktning åt hans vilja och fördunklade hans för-
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
