Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inträdestal i Svenska Akademien (1854)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af sina Önskningars högsta mål, och försonas slutligen med ljusets
och fridens gudamagt För Geijers viking ftr en sådan försoning
omöjlig; men för det hjelteideal, som i Carl XII:8 personlighet
tråder oss till möte, är den icke allenast möjlig, utan det innehåller
en best&md syftning deråt, med vilkor, att detta ideal uppfattas i
sin ursprungliga ädelhet och således befrias ifrån den fördunkling,
som sedermera uppkom genom häftiga passioners öfvermägtiga
inflytelse. Ynglingahjertats mod att bjuda lögnen, sveket och flärden
spetsen, deras organer må vara huru mäktiga som helst, är en af
mensklighetens ädlaste grundkrafter. Det kan blifva förderfligt och
i högsta mått tragiskt, om inom detsamma hatet till det onda blir
hufvudsak, men deremot välgörande, episkt och segrande, om
kärleken till det rätta, sanna och goda utvecklar sig till öfvermagt,
och i följd deraf hatet blir genomträngdt och beherrskadt af denna
högre förädlingskTaft. Det blir genom en sådan uppfattning för oss
begripligt, huru ynglingahjelten, »den skägglöse dunderguden i
Norden», såsom skalden kallat honom, kunnat så mågtågt genomgripa
vår nationalkänsla; huru den fromma hyllning af hans minne, som
lik en altarlåga uppsteg ur Carolinernas bröst, kunde fortfara genom
alla lifvets skiften utan att utsläckas eller en gång försvagas, vare
sig af lycka eller motgång, af mannaålderns arbeten och bekymmer,
eller af ålderdom, sjukdom och nöd; huru den kunnat öfvergå till
den lågande hänförelse, af hvilken hos den ena generationen efter
den andra nästan alla ynglingabjertan halva klappat; huru den, efter
det redan ett århundrade med bela sin afkylande magt hvilat öfver
hjeltens minne, kunde utan allt slags förberedelse genombryta det
kallt reflecterande förståndets tidehvarf och åstadkomma mångfaldiga
fester af alldeles egen art, hvilka tillsammans hade skepnaden af det
utaf sin känsla hänförda Svenska folkets gemensamt improviserade
skaldeverk. »Kung Carl och hans gossar blå» utgör derföre den
starkast lefvande poetiska bild, som det Svenska tänkesättet har.
Skefb uppfattad, kan den vara en mägtig frestare till förderfliga
företag, men riktigt förstådd och till sin verkliga betydelse insedd, kan
den äfverv blifva en djup förädlingskraft
Den poetiske konung, som mer än någon af sina företrädare
älskade den bildning, som uti de andliga förmögenheternas
utveckling har sin rot och grand, såg med bekymmer att hon hos den
Svenska nationen var temligen svag. Han såg väl att hos några
enskilta personer stark och grundlig vetenskap hade utvecklat sig,
men den gemensamma bildningen deremot, som i språkets odling och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>