Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inträdestal i Svenska Akademien (1854)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föreställningame derom otta voro förvirrade, har nu sjunkit ned till
en svag och vacklande aning. Hon har icke heller någon vördnad
för hvad som är inom henne. Sin tanke, äfven då han uppnått
den mognad, att bon anser honom för öfvertygelse, uppoffrar hon så
snart mängden hyser eller säger sig hysa en annan, och man anser
det i allmänhet för hennes skyldighet att göra så; och den röst,
som för henne förkunnar det rättas nödvändighet, och hvilken är den
budbärare ifrån hennes inre verld, som sist öfverger henne, aktar
hon föga på, emedan hon ger sitt bifall äfven till den mest
orättvisa handling, när den synes åstadkomma något, hvilket hon anser
för nyttigt För sig sjelf uppgör hon ej sällan ett practiskt
moralsystem, der icke det rätta, utan det nyttiga, för henne sjelf
gag-neliga är princip. Hon har icke heller någon vördnad för hvad som
är utom henne, ty ju djerfvare och våldsammare hon kan ingripa
uti tingens yttre ordning, ju mer vinner hon verldens pris, och när
hon i ett sådant företag är utmärkt fräck och har särdeles stor
framgång, kan hon till och med hoppas att blifva kallad stor och gudalik.
När den gamle tänkaren fullständigt uppfattar denna
tidscharacte-rens stora förvillelse, måste han äfven se huru förgängelsens
förförliga hand djupare än någonsin förr genomgriper de på sig sjelfva
förtröstande menniskomas hela verld. Månge äro de, som, äfven
utom den vise och tänkaren, vid lifvets afton se allt detta, men
deras inre oädelhet gör, att det hos dem icke åstadkommer något
annat än harm, menniskoförakt och hädelse. Men den ädelsiunade
åter blir ödmjuk, då han tänker på den verkliga ringheten af den
magt menniskan har, att sjelf skapa sin egen lycka. Men i samma
mån denna ödmjukhet är sann och genomtränger medvetandets
helhet, utvecklar sig ur dettas innersta djup, med nyfödd och återställd
magt, den heliga föreställning, som ensam förmår ingifva känslan
vördnad, viljan kraft och tanken ljus. Det är genom dess kraft,
som i den gamles bjerta hoppets och kärlekens blommor ånyo
knoppas och någon gång slå ut Verlden blir åter ny, ljus och glad,
eller det uppkommer den heliga utvecklingsact som förtjenar namn
af den nya ungdomen i gubbens bröst Men denna nya ungdom
fördrager sällan beröringen med verlden; menniskomas kalla, nog
ofta hånfulla ande förkyler dess späda blomsterverld. Han tillsluter
derföre sitt hjerta, söker enslingens lugn och dömmer sig till
tystnad. — Jag vågar derföre bysa den öfvertygelsen, att den trogne
arbetare i culturens tjenst åt hvars minne denna stund blifvit egnad,
— i trots af erfarenheten utaf sina i många afseenden fruktlösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
