Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akademiska Program - I. Program och tal vid medicinæ doctorspromotionen i Upsala 1841 - Tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans verksamhet var en oupphörlig lofsång till den allgoda Försynen,
som skapar och upprätthåller allt; och att läkarens högsta betydelse
är att vara denna försyns tjenare, och att hans konst, om den
ej i denna undergifna vördnad för det eviga har sin rot och grund,
är låg, föraktlig och vidrig. Må denna edert yrkes högsta betydelse,
i denna högtidliga stund genomtränga edra själar och upplyfta dem
till en enda, gemensam, lågande bön.
Evige Fader!
hör denna bön! hör dem! hör dem! Bevara deras löften och välsigna
deras mödor.
Ett slägte dör och ett annat kommer åter. Vexlingens lag
är mägtig öfver alla jordens barn, och den falska visheten säger
att äfven menniskan icke är något annat. Förgängelsen blefve då
det korta lifvets slutliga förklaring. Ett stoftmoln af jagpunkter
stiger upp ur chaos och, då solen skiner derpå, får det väl för en
kort stund en öfvergående glans af gemensamhet och lif, men det
faller straxt derefter tillbaka i det eviga mörkret Framtiden är
ett stigande moln och det närvarande ett fallande, och menniskans
medvetande, utveckladt till fullständighet och klarhet, blir ej mer
än det tydliga, genomskärande återljudet af naturens djupa suck
öfver förgängelsens magt. Denna vérldsåsigt, så ryslig den äfven
må synas, måste blifva slutresultatet af alla läror, som inom det
timliga söka den innersta grunden för både naturen och
mensklig-heten, och som således hänvisa menniskans inre känsla till dyrkan,
såsom fordom, af ödets beständiga eller, såsom nu, af tidens
vex-lande magt. - Mén öfver denna förvillelse och detta mörker
segrar menniskans tro, eller hennes omedelbara medvetande af det eviga
och af sig sjelf, såsom dettas organ och tjenare. Genom denna tro
får menskligheten betydelsen af verldens förvandlings- och
nyfödelse-act, blir verkande Guds och icke sitt eget verk, och utförande den
helgelse, som utgör skapelsens fulländning. Sedan denna tro blef
uppenbar i menniskans själ, har menskligheten fått en historia, som
år verklig, och en Iramtid, hvilken inga förgängelsens uppträden,
inga lidanden af hvad namn och beskaffenhet de vara må, kunna
fördunkla, utan tvärtom gifva de deråt en förhöjd klarhet
Menskligheten har fått ett mål, som gör det goda till dess enda
verklighet emedan öfver allt annat förgängelsen herrskar: den har fått ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
