Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Tegnér såsom skald (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det äfven, enligt bans vidskepliga tro, var i hans starka hand,
förmådde dock icke sönderhugga Nornornas vät Det var ock derföre
som trotsigheten emot döden stundom öfvergick till vild längtan
derefter. Tålamodets pligt, som ålägges menniskan isynnerhet af
sjukdom och ålderdom, föraktades och hatades af den Nordiskt
sinnade mannen, och när den gjorde sig för starkt gällande, kastade
han sig våldsamt i dödens armar, och denna handling
beprisades såsom icke allenast modets och tapperhetens högsta triumf,
utan äfven såsom det egentligen religiösa uti kämpalifvet Tegnér
var genomträngd af denna nordiska verldsåsigt men han hyllade
den icke såsom den högsta, och derföre, ehuru han icke sparade på
skrytsamt pris af densamma, kunde han dock icke blifva dess trogne
poetiske tolk. En sådan är deremot Geijer, och med honom kan
hvarken Tegnér, Oeblenschläger eller Ling i detta afseende ställas
i bredd. De skaldestycken, hvarigenom Geijer framträdt såsom den
fornnordiska verldsåsigtens förnämste sångare, äro få och korta men
deras innehåll är djupt De äro hufvudsakligen fyra: Vikingen,
Bergsmannen, Den siste skalden och Den siste kämpen. Svegder
kan väl äfven räknas dit nien det har en romantisk anstrykning,
som är främmande för uordiskheten, och denna framträder således
der icke alldeles ren. Denna Geijers skaldeingifvelse är så djup,
säker och djerf, att den väl kan anses såsom identisk med den
nordiska vikingaanden sjelf; och då Geijer på sin ålderdom
procla-merar individualitetens anspråk, återgår han till sin ungdomsåsigt
och blir consequent med Vikingens skald. Tegnér deremot hyllade,
såsom sagdt är, icke den nordiska individualitets principen såsom
det högsta i menskligbeten, utan tvertora kände han djupt att den
var en aberration och att den hade behof att underkasta sig den
heliga magten af mensklighetens gemeusamhet och genom en sådan
sjelfuppoffring vinna försoning och förnyelse af sitt lif. Man har
sagt: hvad är väl Tegnérs Vikingabalk emot Geijers Viking? — Och
så snart fråga är om den mest energiska expressionen af
nordman-nalifvets princip, bar man utan tvifvel rätt Men det är icke
vi-kingalagen sjelf, som utgör hufvudsaken uti Tegnérs skaldestycke,
utan denna består uti det genom densamma uttalade vikingalifVets
vanmagt att bibehålla Frithiofs kärlek. Geijers Viking röfvar sin
mö, och den sinnliga njutningens fröjd och lust kallar han sitt
bröllopp och är belåten dermed. Hån känner vämjelse vid
hemmet vid friden, vid sam hällsvårdens skyldigheter, och längtar blott
till hafvet till äran, till den blodiga hjeltebragden. Men det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
