Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Tegnér såsom skald (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förnuftets och viljans positiva, absolut bestämmande magt — och
hyllningen af denna magt är dyrkan. Det andra uti christendomen
är tron på mensklighetens bestämmelse. Vårt slägte är bestämdt
att genom tron på Gud nyfödas och helgas, och att blifva mägtigt
att på jorden utföra den nya skapelsens verk, och herraväldet af
denna tro öfver tänkesättet är kärlek. Med dessa christendomens
begge hufvudmomenter komma individualitetens anspråk i strid, och
utan uppoffring af dessa kan ingen försoning med christendomen,
ingen verklig hyllning af dess höga verldsåsigt äga rum. Jag vill
nu icke sysselsätta mig med någon betraktelse af hvad mängden
kallar christendom, ty der uppfattas icke denna såsom fordran på
individualitetens sjelfuppoffring, utan tvertom såsom medel att
förhöja dess anspråk. Tegnér hade djupt och med kärlek uppfattat
individualitetens ideal, såväl den råa nordiska kämpakraftens, som
den Grekiska bildningens. Men ingendera tillfredsställde hans
innersta längtan, ty denna sökte Gud och ville försonas med honom,
<L v. s. genom offer af allt hvad som kan kallas auspråk,
underordna sig under den heliga verldsordning som utgör mensklighetens
högsta lag och leder henne emot sin bestämmelses måL Det är
såsom skald, och i den gamla nordiska verldåsigtens namn som han
uttalar denna längtan. Huru djupt den sednare förmådde genomtränga
äfven hans lägre varelse, den der jordiska bördan, hvilken vi alla
måste släpa med oss, och som isynnerhet för skaldens
uppåtsträf-vande ande måste kännas tung, hör nu icke till mina betraktelser.
Det är nog att hans skaldehjerta och skaldesnille med fullt allvar
och djup värma hyllade försoningens fordran. Det är af vigt, att
denna hyllning utgick, icke från en ursprungligen from och vek
personlighet, utan från en, som ej blott, såsom redan är sagdt, nästan
till dyrkan älskade både Nordmannalifvets och Hellenismens
person-lighetsidealer, utan äfven starkt sympathiserade med vår tids
frihets-hjeltar, i synnerhet med Napoleon. Den skaldedikt han 1813
författade till den sednares ära, »Hjelten», — är märkvärdig.
Jag erinrar om följande strof ur densamma:
»Låt dem flykta, låt dem fara
Mina slafvars hop, som rysa
Vid den högre kraftens bud.
Ensam går jag. Natt skall vara,
Innan himlens stjernor lysa,
Innan hjelten blir en Gud.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
