Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Tegnér såsom skald (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egen trosbekännelse, den ban ikläd t Baldursmythens yttre form. Det är
falskt, om man tror det Tegnér velat bär framställa den gamla A saläran
såsom den verkligen var. fialdnrsmythen, oaktadt dess obestridliga
skönhet, var icke någon försoningslära. Baldur är ej någon förebild
af Christus: han är nordens Apollo, våren, morgonen, ungdomen,
det nya lifvet, och det är således origtigt att han, då han blottad
ställde sig fram, såsom ett mål för de öfriga gudarnes pilar,
hembar sig sjelf till ett försoningsoffer för dem eller för menskligheten.
Det var känslan af odödlighet, af, oberoendet af alla dödens magter,
af lifrets gudomlighet och icke den af nödvändigheten af den
timliga varelsens sjelfuppoffring, som lifvade bonom. Asaläran är eu
af de många artförändringarne af solens dyrkan, den är naturmyth,
och innehåller icke någonting om den sjelfuppoffring, försoning och
nyfödelse, som utgöra mensklighetens genom christendomen
uppenbarade väsende. Hvad deri talas om uppståndelse, är endast liftets
genom våren och ungdomen hos hela den organiska verlden
utvecklade förnyelse. Men betraktad från christendomens högre ståndpunkt,
får äfven hedendomen en ljusare färg och blir sjelf förvandlad till
något ädlare och högre än hvad den i verkligheten var, och det är
denna ljusare skepnad, denna förvandlade och betydelserikare gestalt,
som Tegnér genom Baldursprestens tal gifver åt Asaläran. Det är
icke blott Frithiofs försoning, hvarom stycket handlar, utan äfven
hela den nordiska verldsåsigtens. Presten talar om christendomen
såsom en framtidens magt, och här är det Tegnér sjelf, hvars ord
gå fram genom prestens läppar:
»Jag känner ej den läran Tätt, men dunkelt dock,
1 mina bättre stunder har jag anat den;
Hvart menskligt hjerta anar den ibland, som mitt
En gång, det vet jag, kommer hon och hviftar lätt
De hvita duftovingar öfver nordens berg.
Men ingen nord är längre till för oss den dag,
Och eken susar öfver de förgätnas hög.
I lyckligare slägten m. m.»
Detta är Tegnér sjelf, säger jag, som säger det och det vore
lyckligt om flere biskopar och theologer kunde eftersäga detsamma.
Tegnér kände ganska väl, att långa tider skola förgå, innan
det om den nordiska, eller, om man så vill, om don Germaniska
nationaliteten kan sägas såsom om Frithiof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
