Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Tegnér såsom skald (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Frithiof var ej någon verklig viking. Han vördade sin
faders minne, älskade sitt hem, ville troget tjena sitt fädernesland,
och begärde Ingeborg till maka. Det var först efter det han
dömdes biltog, och blef förklarad för varg i veum, som han nödtvungen
samt genomträngd af harm och sorg tillgrep vikingalifvet och detta
var för honom ifrån början motbjudande. Sången »Frithiof går i
landsflykt» — år icke lyckad. Den borde åtminstone ställas om.
Den sentimentala afskedssången borde antingen alldeles utelemnas
eller ock, såsom måhända varit bättre, framflyttas till medelpartiet
af stycket. Då Frithiof sitter och betraktar röken från det brända
Baldursteraplet och harm och sorg välta såsom vågor i hans barm,
då skulle, efter det hannen lått uttala sig, eller efter orden, »du
blir min graf, du fria haf», sorgens afskedsqväde hafva haft en
passande plats; men efter det den af mötet med kung Helge ånyo
väckta harmen föijagat sorgen och efter de herrliga orden:
»Nu sol går opp
Bak fjällens topp,
Och vinden ljuder
Från land och bjuder
Hvar våg till dans
I morgonglans.
På böljans toppar
Ellida hoppar
Med fröjd åstad.» —
då hade hoppet bort vakna i kämpens bröst, och han hade
bordt säga ungefär sådana ord, som Geijer lagt i munnen på sin
viking. Han borde med fröjd och kärlek hafva omfamnat
vikingalifvet med dess frihet, dess faror, dess äfventyr, och dess löften sår
som en brud. Sedan hade emellan denna säng och vikingabalken
bordt finnas en skildring af vikingalifvet sjelft. Både Tegnér och
Geijer låta sina vikingar tala tappert om hvad de gjort och skola
göra, men framställa icke omedelbart deras handling. Dessutom tala
de hufvudsakligen om huru vikingarne skulle slåss med hvarandra
för ärans och kämpalustens skull; men, med förlof sagd t, de voro
dock i sjelfva verket ej så tokiga att detta var hufvudsaken. De
anföllo deremot det fredliga samhället och röfvade bort derifrån de
rikedomar fliten samlat De gjorde detta väl föret och främst för
rofvets skull, men deijemte af ett föraktfullt hat till friden. Hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
