Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Tegnér såsom skald (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla sådana historiska folks characterer, hos de gemensamma starka
rigtningarne af folkens tänkesätt och handlingar finnes en dunkel
aning om deras verldshistoriska bestämmelse, som hos individerna
låter känna sig, såsom en mystisk drift, och genom hvilken
sedermera vissa bragder, som annars skulle anstå blott vilda djur,
antaga en ädlare och menskligare prägel, emedan en omfattande
historisk betraktelse nppdagar, att de verkat såsom medel i försynens
hand till befordran af mensklighetens bästa. Vikingen kämpade
med friden, för att sjelf deraf öfvervinnas och förmenskligas, och
för att åt den kraft, som skulle vårda och upprätthålla densamma,
ingjuta den styrka som kunde göra den vuxen sin bestämmelse.
Detta insågo de icke sjelfva, men del var dock detta, hvilket de
uträttade, och det är troligt att en dunkel aning derom pulserade
i deras innersta, — emedan menskligheten och dess historia hafva
sin betydelse af bestämmelsens lag, och det vore bedrötligt att
föreställa sig, det icke någon den ringaste aning ger åt menniskans
medvetande en känsla af denna lag, icke en gång då hon utför stora,
gemensamma och verldshistoriska handlingar. Då skulle nämligen
försynen förvandla sig till en yttre, i stället för en inre magt —
Holmgången var den egentliga vikingabragden, och den hade i ett
vikingaepos förtjent sin egen sång. Der hade vikingalifvet kunnat
träda fram i sin djupa, förfärliga fiendtlighet emot friden och
samhället och deijeinte möjligen äfven antyda sin verldshistoriska
betydelse. Det är ock efter en sådan stridens dag, som den
segerdruckne och af årans gudadröm förtjuste kämpen bordt fö
helsnin-garne ifrån Baldur, de förmörkande tankarne, som erinra honom, att
det är en högre magt som är otillgänglig för svärdets udd och
inför hvilken den individuella tapperheten betyder ingenting.
»Är den Hvite mig vred, må han taga sitt svärd,
Jag vill falla, om så är bestämdt:
Men han sitter i skyn, skickar tankarne ned,
Som förmörka mitt sinne alltjemt»,
åro ord, som gjort djupare intryck, om de, likt Banquos vålnad,
genombrutit segernjutningens jublande fröjd.
Det är egentligen blott en sång, som ställer vikingalifvet
omedelbart för läsarens föreställning, och denna är »Frithiof på hafvet».
Denna sång är onekligen präktig. Vikingen kämpar der icke med
menniskor, utan med trolldomsmagter — men detta hörde äfven till
hans lif, och han ställer fram i striden icke blott sin egen tap-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
