Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver arbeten af Walter Scott - I. Ivanhoe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drottning får alldelés oförväntadt se sin älskare för sina fötter, sårad,
nära döende, men omstrålad af segerns ära, prisad af tusendes
beundran, stormar en blandning af med hvarandra kämpande känslor
genom hennes bröst, förvåning, glädje, förskräckelse och sorg. Denna
hjertats inre strid ger sig väl tillkänna genom ett svagt skrik, det
tårlösa men convulsivt darrande ögat, de hårdt sammanknäppta
händerna, men furstinnan förlorar icke sin sjelfbeherrskning, utan
genom den värdighet, hvarmed hon fullgör det åliggande, ceremonien
gifvit henne, skyddar hon sin och Ivanhoes kärlek emot angreppet
af den församlade folkmassans profanerande blickar. Då hon efter
förstöringen af Torquilstone tackar Locksley och hans följeslagare för
sin befrielse, gör hon väl detta med verkligt forstlig värdighet, men
tillika med en så varm och ärlig bjertlighet, att allt sken af
högdragenhet derifrån försvinner. Vid mötet med Rebecca i slutet af
romanen öfverstrålas hon väl såsom alltid af den sednares högre,
nästan till helgonglans gränsande ætheriska skönhet, men hon är dock
sjelf fullkomligt harmonierande med det egenartade qvinliga behag,
som öfver denna herrliga scen sprider sin förtjusande dager och
nt-gör så tillsägandes sjelfva atmosphæren deri Jag återupprepar att
Rowena icke är något ideal, utan den verkliga qvinnan och såsom
sådan utgör hon en motsats å ena sidan till den nära till engel
idealiserade Rebecca och å den andra till den, under våldsamma
passioners magt hemfallna och genom sitt syndafall till hämdens
fruktansvärda demon förvandlade, Ulrika. Det är genom Rowena, som
skaldestyckets skildring af qvinnan blir fullständig — och den
förebråelse för ytterlighet, hvilken utom henne skulle deremot kunna
rigtas, blir alldeles vederlagd.
Men ännu obilligare har sjelfva hjelten blifvit af ytliga
läsare bedömd. Jag har mångfaldiga gånger både hört och läst, att
romanen icke borde bära namn af Ivanhoe, utan tvertom af
Rebecca eller af Richard, emedan de sednare bafva genom sina
personligheter för läsaren ett vida större intresse än den förre. —
Detta vore dock att uppoffra sjelfva poemets egentliga grundtanke.
Rebecca är religionens och Richard samhällsmyndighetens
personi-fication. Väl är det sannt, att det år genom dem som poemets
handling vinner inom samfundets både inre och yttre områden sin
fulländning, men detta sker dock endast derigenom att hjelten
un-dergifvet och kärleksfullt hyllar dem, och det är just denna
hyllning sjelf, som utgör poemets bestämmande grundtanke. Ivanhoe
är den, ur folklifvets eget sköte utvecklade, autocratiska hjeltekraften,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
