Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver arbeten af Walter Scott - I. Ivanhoe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derati, att, oaktadt alla sina goda och verkligt Sdla egenskaper,
Isaak har qvar om icke fullständigt åtminstone det mesta af det,
90m utgör den äkta judecharacteren, och detta i den grad, att de
flesta läsare icke förmå se de förra, utan skänka honom samma
förakt som de, i följd af gammal vana, hysa för jndarne i allmänhet,
ligger skildringens verkliga mästerskap. Han älskar penningen högt
och då denna kärlek kommer i strid med hans frikostighet eller
tacksamhet, segrar den understundom öfver dessa. Detta inträffar
egentligen uti det alldeles förträffligt skildrade uppträdet, då han
tager emot penningar af Gurth, och då den sista sequinens
ftill-vigtighet, glans och klang innehåller en för stark frestelse för hans
judiska guldkärlek att han skulle kunna segra deröfver. Han
hycklar fattigdom och säger, oaktadt han är omätligt rik, oupphörligt:
Joden är fattig; Isaak är sin stams tiggare. Men detta inträffar
dock endast då han verkligen behöfver det och då han har skäl att
frukta plundrare och skälmar, och är endast, såsom det synes mig,
en nödvändig försigtighet. Han är krypande för de mägtiga, kastar
sig ned för dem på jorden, kysser deras kläder o. s. v. Vi anse
allt detta vara menniskan ovärdigt, och hafva sannolikt icke orätt
derati, men det är enfaldigt, om vi tro, det dessa yttre
förödmjukelser i umgänget och helsningssätten, hvilka ifrån ålder tillhört
icke blott judarne utan äfven andra orientaliska folkslag, verkligen
betyda någon inre undergifvenhet eller sjelfiörnedring. Likaså litet
är detta händelsen, som vår höflighetsphras: »Eder ödmjukaste
tje-nare», som oräkneliga gånger ej blott muntligen utan äfven
skriftligen blifvit brukad, har en sådan betydelse. Rebecca sjelf, som i
sann högsinthet är öfver all jemförelse med de flesta af våra ej
blott hvardags- utan äfven helgdagscharacterer, knäfaller för Rowena
och kysser hennes Uädnadsfåll just i det ögonblick, då hon till
åskådarens verkliga förtjusning ådagalägger sin själs höghet och
frihet Isaak är vek och rädd vid farans hot och faller till jorden
nära förkrossad, då den träder honom närmare. Men han är det
oaktadt icke feg, utan har i sitt innersta ett verkligt och starkt
mod. Då han ser framför sig det glödande halstret och hör Front*
de-Boeuf befalla slafvarne att afkläda honom och lägga honom
derpå, lågar han upp i denna förtviflans både död och de grafligaste
plågor trotsande kraft, som i så hög grad utmärkt judarne både i
äldre och nyare tider. Men det är icke blott detta den jndiska
nationens gemensamma förtviflans mod, som man igenfinner hos
Isaak, utan äfven det vida ädlare, som rotar sig i kärlek och som.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
