Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver arbeten af Walter Scott - II. The Bride of Lammermoor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingripande magt, som det framträder på en gång så högtidligt och
så försonande den menskliga känslan med sin törfärlighet, som här.
Jag vill se mig omkring på detta af ödets frälsaude seger
förberr-ligade ställe och i min tanke sammanfatta hvad som till händelsen
der har ett närmare förhållande. Den ödsliga sandbanken, som ej
blott behåller utan för menniskans sökande blickar fördöljer sitt rot,
det lugna bafvet, som med det enformiga ljudet af sina små
sqvalpande vågor talar om sin höga likgiltighet i afseende på
mennisko-lifvets skickelser, den herrliga morgonsolen, som redan trädt upp och
på österns himmel med gyllene bokstäfver ånyo skrifver den korta
Novemberdagens förhoppningar, visa oss naturen i sin i jemförelse
med menniskornas öden oförgängliga höghet och magt Deremot
talar öfverste Ashtons förvåning och harm deröfver, att ödet sjelft
ryckt föremålet för hans hat ur hans blodgiriga hand, den sig
sam-manskockande folkhopens tanketomma, men snart förgängliga
häpnad öfver den ovanliga händelsen, och markisens af A... fruktlösa
sökande efter sin på ett så förfärligt sätt omkomne slägtinges
lif-lösa kropp, för att snart derpå glömma honom i politikens och
intrigernas hvirflar, om menniskolifvets litenhet och förgänglighet
Det är blott Caleb, hvilken upptager den aflossade och qvarliggande
hattQädern och lägger den i sin barm och sedermera snart tvinar
bort af saknad och sorg, som bär vittne derom, att kärleken är ett
uttryck af det eviga och stundom öfverlefver döden. Lord Ashton
och hans söner följa snart efter Ravenswood till dödens hem och
öfverlemna sina namn åt glömskan. Lady Ashton ensam
öfverlefver dem alla, uppnår en hög ålder, utan att någonsin förråda
något tecken till ånger öfver det förtryck hon utöfvat emot sina
närmaste. Hon aktas derföre och prisas för fasthet och kraft af de
menniskor som känna henne, och en lysande minnesvård af marmor,
som uppreses på hennes graf, underrättar efterverlden om hennes
rang, titlar och dygder. Sådan är menniskornas dom. Sådan är
den dom, som innehålles i verldshistorien, såsom denna hittills
blif-vit skrifven. Den hårdhjertade, sjelfkloke förtryckaren undgår sällan
der att blifVa föremål för pris, så snart han haft lycka och
framgång och varit consequent med sig sjelf; hvaremot den kämpande
mensklighetens oräkneliga offer förgätas, förhånas och vinna på sin
höjd någon gång den enskilda medlidsamhetens deltagande, ehuru
sällan aktningsfulla, hyllning.
Men då man fullständigt och djupt uppfattar detta stora,
förfärliga factum, hvilket här af skalden ställes fram för åskådningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
