Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver Shakespeares Macbeth (1851)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nomgripas af ett hat, som icke rigtar sig emot den eller den
personligheten, utan emot allt som hos menniskan utgör uppenbarelse
af det gudomliga, och det framträder i sin högsta bitterhet och sin
största magt dä det tager qvinnobjertat i besittning, emedan detta
har bestämmelsen att vara menniskokärlekens egentliga centralorgan.
Detta hat har ett djupt och nödvändigt sammanhang med en till
öfvermagt stegrad köttslig njutningsdrift, och derföre utgör ett nära
och innerligt förhållande till det ondas manliga personification ett
väsendtligt element uti den traditionella föreställningen om hexor.
Hexan måste äfven vara gammal, icke egentligen till sin kropp,
utan till sin sjäL Genom det ondas tjenst förlorar hon den
själens ungdom, hvarigenom menniskan oupphörligt nyfödes och
förvandlas, så att hennes andliga varelse i samma mån blir utrustad
med ungdomskraft, hopp och kärlek, som hennes kropp förfaller och
förlorar förmågan af det timliga lifvets njutningar. Denna andliga
ålderdom genomtränger, enligt hexebegreppet, äfven kroppen så att
denne blir icke kraftlös, men ful, vederstygglig, afskyvärd.
Ytterligare hade hexorna förmåga af spådom och trolldom. Men deras
insigt uti framtiden var icke prophetåsk utan lögnfulL Den
dubbelmening, som vanligen låg uti deras spådomar, i följd hvaraf dessa
sedermera uppfylldes i verkligheten, men på ett helt annat sätt och
med en alldeles olika verkan, än de förut sagt, var af dem sjelfva
vid spådomens förkunnande icke’insedd. Att deras magiska magt
öfver andra menniskor är en till formen vidskeplig, men dock
verkligt sann föreställning om det ondas prestige, borde väl ingen, som
något allvarligare betraktat den sednaste tidens historia, kunna
förneka.
Shakespeares hexor motsvara, såsom sagdt, alldeles icke det nu
uppställda begreppet I förbigående anmärker jag, att i
Shake-speares tid detta begrepp icke var så djupt och så fullständigt
ut-veckladt som det sedermera blef i det 17:de seklet Men, ehuru
detta må gälla till skaldens ursäkt är det dock endast i denna
djupare och fullständigare utvecklingsform, som det kan få en
verkligt poetisk betydelse. De i Macbeths sorgspel framträdande hexorna
äro icke något annat än ilskna käringar, som kunna spå. De bo
snarstickna, afundsjuka och hämndgiriga, men detta dsemoniska hat
till det goda, ädla och höga hos menniskan, hvilket gör hexan till
en storartad uppenbarelse af det ondas magt saknas hos dem. Att
Macbeth just på höjden af sin ära blottställes för det ondas
frestelser är alldeles enligt med menniskans inre natur, men hexorna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
