Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver Shakespeares Macbeth (1851)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ormtungor, barntummar, ödletår, ugglevingar o. s. v., de vanvettigt
ljudande besvärjningama ocb bexedansen hafva nägon förmåga att
injaga häpnad, men för andra kunna de ej vara annat, än ett tomt
och betydelselöst, antingen vidrigt eller löjligt, gyckel, som blir
af-skyvärdt, då man betänker, att det är ett försök att framställa
bilden af menniskotankens förförligaste föremål. Men ej nog dermed!
Ur mörkret af en aflägsnare framtid framträder inför den af
ilska svällande Macbeths mordlystna blick den Stuartska
konungaätten. Jag lemnar nu åsido sagan om dess härstammande ifrån
Banquo, genom hvilken den kom i förhållande till Macbeth. Den
troddes allmänt då, och ehuru dess sanning sedermera blifvit af
flera förnekad, bör dock Shakespeare ej klandras för det han deltog
i den då allmänt rådande meningen. Men är Macbeths af hexorna
framtrollade syn af de 8 konungarna m. m. en verklig bild af den
Stuartska ätten, qådan denna redan då trädde fram inför den
bisto-riske betraktarens blick? Den var då och blef ännu mer sedan ett
af de största och mest imponerande sorgespel historien har att
uppvisa. Af de åtta konungarna dogo tvenne, Robert ΠΙ och Jacob
V, af djup sorg, brokenhearted; två, Jacob I och Jacob ΠΙ, blefvo
på rysligt sätt mördade, och två, Jacob Π och Jacob IV, stupade
i krig och den sednare i det förförliga nederlaget på Floddens fält.
Dessutom blef Robert III:s son och kronprins, Hertigen af
Roth-say, ihjälhungrad i ett rysligt fängelse, och den ur konungalinien i
Shakespeares drama afsigtligt uteslutna Drottningen Maria, en af
historiens mest tragiska personligheter, måste efter långvariga
ytterliga lidanden, slutligen lägga sitt sköna hufvud på stupstocken.
Ean det vara värdigt den nyare tidens störste tragiske skald, att
låta den olyckliga ätten i en concentrerad bild träda fram på
skådeplatsen, utan att der beledsagas af den ringaste skymt af det
förfärliga öde, som sväfvade öfver dess hufvuden, och hvilket
egentligen är det, som gör ocb i alla tider skall göra den till en stor
både historisk, anthropologisk och poetisk märkvärdighet? Jag inser
ganska väl, att under det ätten ännu innehade Storbrittanniens thron,
det var, både opassande och sårande, att på den offentliga
skådeplatsen visa den tragiska betydelse, som utgör sjelfva grunddraget
i dess gemensamma moraliska personlighet; men hvad hade den,
i så fatta omständigheter alls på den tragiska skådeplatsen att
göra. Nu äro de framträdande konungarna blott dockbilder, för att
skräma och reta Macbeth. Men det är blott lögn, som skrämer
honom. Hade bexephantomerna innehållit fullständig sanning, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
