Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver Shakespeares Macbeth (1851)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanmägtigt till något slags starkare reaction emot denna. Hon bar
samvetsqval, men icke ånger. Samvetet qväljer icke, utan qväljes,
och ångren är, då den är verklig, en frälsande och saliggörande
känsla. Men just det, att synden med sina eggelser och sina qval
genomgriper äfven sömnens rike, vittnar om huru stor dess magt var.
Lady Macbeth var stark i hyckleri, men hon använde icke det
ringaste af denna förmåga, då hon talade till sin man. Antingen
detta skedde af själsfrändskap eller af missaktning, vittnar det lika
starkt emot Macbeth. Verklige och högsinnade hjeltar hafva fallit
och kunna falla, men det sker för frestelser af helt annan art; och
hade Macbeth haft inom sitt bröst en enda gnista af den
uppåt-sträfvande låga, som brinner i den sanne hjeltens själ, hade hans
gemåls ord icke kunnat hos honom väcka någon annan känsla än
den ytterligaste afsky. Han är deremot icke allenast till
vämjelig-het vek och undergifven för henne, utan får till och med aktning
för hennes kraft. Macbeth kunde således före sitt fall icke hafva
varit en verklig hjelte, och Shakespeare ådagalägger här samma
öf-vertygelse, som han fullständigare framställt i ett annat
skaldestycke > Troilus och Cressida», nämligen att krigarens mod är ej
allenast något helt annat än verkligt hjeltemod, utan äfven till sin
väsendtliga betydelse kan vara blott och bart brutalitet och att
anförarens så ofta och mycket beprisade förstånd kan vara ganska
måttligt, då han försättes i andra förhållanden än dem, som endast
påkalla ledningen af större folkmassor till djerf handling. Men jag
vill något närmare betrakta hans inre rörelser näst före och efter
den blodiga gemingen, såsom skalden genom hans monologer och
samtalen med den förtrogna hustrun uppenbarar dem. Dessa hans
tal hafva den bjert glänsande diction, som, då det gäller uttalandet
af det innersta, framför alla andra skalder utmärker Shakespeare,
är passande i hans mun och trotfgen utgör en af de förnämsta
orsakerna till hans underbara prestige öfver många af sina läsare.
För andra går det dock icke an att efterapa den, ty då skulle den
låta alldeles för mycket braskaude. Af den första monologen, som
innehåller hans tankar, medan Duncan ännu sitter till bords och är
omgifven af hans och hans gemåls falska gästfrihet, synes alldeles
bestämdt och tydligt, att han icke afskyr brottet sjelft, utan
endast fruktar följderna af dess upptäckande. Han fruktar verldens
dom och håller fram för sin föreställning omöjligheten att inför
denna dom kunna förebära någon den ringaste anledning till ursäkt
eller mildring. Han inser tydligt, att verldens dom måste styras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
