- Project Runeberg -  Valda skrifter / Andra delen /
341

(1868-1870) [MARC] Author: Israel Hwasser With: Per Hedenius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver Shakespeares Macbeth (1851)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sina bänder, bade det varit en klok tyrannisk bandling, att taga
honom af daga, men sedan bau flytt till thronpretendenten i
England, hade en klok despot bort taga den qvarlemnade familien till
fånga, för att behålla den såsom gisslan, och derigenom förlama
den bortflydde familiefadrens stämplingar emot hans thron. Att åter
mörda dem var en - ytterlig dumhet, i synnerhet som ett af de
orakelsvar, han fick af hexorna, på hvilka han ovilkorligt trodde,
varnat honom för Macduff, såsom en för hans välde särdeles förlig
person. Mordet på Banquo är äfven ett ganska stort oförstånd.
Han trodde på hexornas ord och att dessa innehöllo ödets dom.
Han var således verklig fatalist, och då hade han bort begripa att
det är fruktlöst att kämpa med ödets magt. Äfven den omoraliskt
sinnade bör, om han ej är dum, förstå att man icke kan uträtta
allt här i verlden genom mord och att mördaren, som kämpar med
ödet, är en både ömklig och löjlig gestalt. Om Macbeth sjelf haft
barn, kunde denna hans vanvettiga strid mot ödet haft sin grund i
något slags bättre känsla, men nu finnes uti tragedien icke någon
den ringaste häntydning på något annat, än att han var barnlös.
Det var således endast afhndens låga och förnedrande böjelse, som
i förening med mordlystnaden så inskränkte hans förstånd, att han
kunde tilltro sig förmåga att gripa in i ödets urverk och ställa om
dess gång. Att hans förstånd ej ursprungligen var inskränkt, synes
deraf, att han, då olyckans dag nalkades, med fullkomlig klarhet
insåg sin ställning. Han sade till sin adjutant Seyton:

»Jag lefvat länge nog. Min lefnads bana
Går in på hösten och det gula löfvet;

Och det, som skulle beledsaga åldern, —

Bli ärad, älskad, lydd, af vänner hyllad. —

Kan jag ej vänta mig; men i dess ställe
Förbannelser, ej sagda högt, men
Munväder, smicker, som det arma hjertat
Mig gerna vägrade, om blott det tordes.» —

Han insåg äfven då djupet af sitt och sin gemåls förförliga
elände och den verkliga orsaken dertill. Han säger åt läkaren,
som bekänner sin oförmåga att bota den sednares böljande
vansinnighet:

»Kan Du ej ge recept mot sjukligt sinne.
Ur minnet rycka upp inrotad sorg,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:11:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hivaldaskr/2/0345.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free