Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver Shakespeares Macbeth (1851)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de obehagliga förberedelserna, och ytterligheten af den vid den inre
verldens fasor redan vande Macbeths förfäran föga naturlig.
Men jag vill nu vända mig ifrån Macbeth sjelf och något
närmare betrakta de öfriga personerna.
Duncan, det oskyldiga offret, är den starkast i förgrunden
framträdande representanten af den lidande menskligbeten, skådespelets
förnämsta uppenbarelse af det goda, som i denna olyckliga verld,
der synden tågar förkrossande fram i den timliga lyckans
triumph-vagn, går under, för att i en ädlare, ånyo vardände verld
återuppstå till seger, framgång och salighet Uti skildringen af det goda*
i denna dess timliga undergång, har Shakespeare många gånger visat
sig vara en verklig mästare, såsom i charactersteckningarna af
Des-demona, Imogene, Cordelia, Catharina af Arragonien, Prins Arthur
m. fl. Men förhåller det sig så äfven med Duncan? Jag tviflar!
Duncans beprisade mildhet träder egentligen fram uti hans artighet
i umgänget Men hans tal är så halt skrufvadt och sliskigt att
det svårligen kan vara ärligt Det liknar så till punkt och pricka
den vältalighet hvilken lady Macbeth använder vid dess besvarande,
att det måste erkännas vara af samma art med denna. Nu vet
man åter att lady Macbeths tal var falskt i ordets strängaste
bemärkelse och en masque för mordlystnadens svartaste och nedrigaste
stämplingar; och kunde detta således icke vara händelsen äfven med
Duncans? Han hade väl förlänat Macbeth den af en rebell
förverkade Thans-värdigheten af Cawdor, men han hade tillika förklarat
sin son för thronföljare och derigenom beröfvat den förre allt hopp
om successionen, på hvilken han ansåg sig hafva anspråk. Det förra
var en alldeles för ringa gåfva, att den i Macbeths ögon skulle
kunna uppväga den sednare förlusten. Om Duncan icke var alldeles
slagen med blindhet, borde han väl hafva haft något begrepp om
Macbeths och hans gemåls efter ära och magt trängtande lynnen och
således icke kunnat tro på deras vid hans besök hycklade
belåtenhet, ehuru de med krypande artighet bemötte honom. Då han insåg,
att Macbeth genom sina nyss utöfvade hjeltebragder och de tjenster
han derigenom bevisat riket fått både i sin egen tanke och hos
nationen sina ärftliga anspråk på thronföljden betydligt förstärkta,
trodde han väl det vara hög tid att förklara Malcolm för
thronföljare, men utan den ytterligaste enfaldighet, kunde han ej föreställa
sig att denna käcka handling skulle mötas af Macbeths
eftergifven-het och hafva framgång, om den icke fick ett fastare stöd än hans
eget konungaord. Han måste således vara betänkt på medel att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
