Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver Shakespeares Macbeth (1851)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nedrifva samhällets bestående byggnad, som ännu skyddar fridens
aftynande lif; och den bekanta skålen: »lefve helvetet»! är den enda
verkligt ärliga bekännelse, som upprorets fanatiska trälar hittills
af-gifvit Man kan sannerligen knappt tänka sig ett mer naivt och
träffande uttryck af det nuvarande tänkesättets mägtigaste
rörelsekraft, än dessa Malcolms ord. Deras inre mening har i vår tid,
både i ord och gerning, blifvit uttalad med en förvånande rikedom.
Ehuru den väckte Macduffs afsky, har den framkallat förtjusning hos
våra dagars allmänhet Man kan derföre svårligen uppvisa något
tidskifte af historien, då så väl upproret som förtrycket åtnjutit ett
så allmänt och högljuddt pris, som nu.
Sedan åter Rosse anländt och berättat honom, det Macbeth ej
allenast intagit och plundrat hans slott, utan äfven mördat hans
maka, barn och tjenstefolk, blir hans själ förändrad. Väl var hans
första känsla vid denna förfärliga underrättelse manlig och ädel, och
han säger på Malcolms uppmaning, att bära sorgen som en man:
— — »Det skall jag göra,
Men måste också som en man den känna».
Men ifrån denna stund för den personliga hämndens lystnad
öfvermagten inom hans själ, och hans fosterländska hjeltecharacter
blir deraf så fördunklad, att han, ehuru ursäktlig hans lågande
hämndbegär äfven må vara inför fördragsamhetens domstol, dock icke mer
kan gälla såsom en ren och obefläckad personification af den öfver
alla enskilda afseenden upphöjda fosterlandskärleken. Deltagandet för
Macduff och hans olyckor minskas betydligt af den i IV acten, 2:dra
scenen förekommande skildringen af hans familj, af hans hustru och
hans son. De äro af mörka magter invigda åt döden och denne
står redan hotande öfver dem för att gripa sitt rof, under det deras
naturlige beskyddare har fiytt ifrån dem. De befinna sig således i
den belägenhet, för hvilken Shakespeare i allmänhet har ett så djupt
medlidande, att ur dess grund hans skönaste bilder af oskuld,
förtröstan, kärlek, hopp och gudsfruktan växa upp. Då han skildrat
den timliga verlden såsom ond, förderfvad och usel, har han vid
dödens port återskänkt menskligheten dess rätt och värde och
om-gifvit henne med ljusa och herrliga gestalter, hvilka utgöra
mor-gonrodnaden af den hoppets vardande verld, till hvilken han
uteslutande förlagt det godas hem. Meu detta inträffar icke här, utan i
stället bar han skildrat Lady Macduff och hennes son, väl icke
såsom positivt onda, men såsom låga, dåliga och saknande allt, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
